Ett ord är inget ord...
Ett ord är inget ord förrän det blivit handling.
Så sa en människa jag samtalade med under Världens fest. Han berättade om sina upplevelser av, med och i den ortodoxa kyrkan. Ord som bara sägs, men som inte görs är inte fullt ut det ord det utger sig för att vara. I handlingen sker det. Det fulländas.
Ibland slås jag av tanken att det finns människor som är delaktiga i kristna organisationer, där de pratar så fint om solidaritet, kärlek, generositet, ödmjukhet, vänlighet, tålamod m.m., men som verkligen INTE omvandlar orden till praktik. Alla dessa finord förblir tomma och ihåliga.
Är det detta som kallas skenhelighet? När ord och handling inte når varandra, när det finns långa avstånd mellan ideal och verklighet?
Andens frukter verkar vara frånvarande ibland. Jag undrar om Andens frukter trängs undan i vissa situationer... Som till exempel i kyrkliga kaffeköer (även andra köer drabbas av de andliga frukternas frånvaro), vid trötthet, frusenhet och hunger...
När jag upplever situationer där jag ser att dessa frukter trängs undan mer och mer känner jag mig besviken och lite ledsen. Satt finorden inte djupare rotade än att de kunde ryckas upp i väntan på en kaffetår? Hur ska jag då kunna ta till mig alla finord som sägs av dessa, till synes gudfruktiga människor, om de bara är tomma och ihåliga ord?
Kommer av någon anledning att tänka på ett tidigare inlägg jag skrivit... Folkilska tanter i kyrkan...
När egot får ta större plats i våra hjärtan och kroppar än Anden så urholkas orden vi säger. Budskapet tappar styrka.
Min vän brukar säga att hon föredrar en "görare" framför en "sägare".
Tänk om "sägaren" och "göraren" kunde dela boende i oss alla...
Vore underbart!
Så sa en människa jag samtalade med under Världens fest. Han berättade om sina upplevelser av, med och i den ortodoxa kyrkan. Ord som bara sägs, men som inte görs är inte fullt ut det ord det utger sig för att vara. I handlingen sker det. Det fulländas.
Ibland slås jag av tanken att det finns människor som är delaktiga i kristna organisationer, där de pratar så fint om solidaritet, kärlek, generositet, ödmjukhet, vänlighet, tålamod m.m., men som verkligen INTE omvandlar orden till praktik. Alla dessa finord förblir tomma och ihåliga.
Är det detta som kallas skenhelighet? När ord och handling inte når varandra, när det finns långa avstånd mellan ideal och verklighet?
Andens frukter verkar vara frånvarande ibland. Jag undrar om Andens frukter trängs undan i vissa situationer... Som till exempel i kyrkliga kaffeköer (även andra köer drabbas av de andliga frukternas frånvaro), vid trötthet, frusenhet och hunger...
När jag upplever situationer där jag ser att dessa frukter trängs undan mer och mer känner jag mig besviken och lite ledsen. Satt finorden inte djupare rotade än att de kunde ryckas upp i väntan på en kaffetår? Hur ska jag då kunna ta till mig alla finord som sägs av dessa, till synes gudfruktiga människor, om de bara är tomma och ihåliga ord?
Kommer av någon anledning att tänka på ett tidigare inlägg jag skrivit... Folkilska tanter i kyrkan...
När egot får ta större plats i våra hjärtan och kroppar än Anden så urholkas orden vi säger. Budskapet tappar styrka.
Min vän brukar säga att hon föredrar en "görare" framför en "sägare".
Tänk om "sägaren" och "göraren" kunde dela boende i oss alla...
Vore underbart!