Snacka skit?
Jag har en vän som sa en tankeväckande sak när vi diskuterade en gång.
Vi pratade om vad skillnaden kan vara mellan att baktala människor och bara berätta hur saker ligger till. Vi pratade även omVARFÖR man säger som man gör.
Min vän är en person som inte har något som helst intresse av att "skvallra" eller sprida vidare saker om andra personer, försöker på intet sätt att göra sin egen person mer intressant genom att berätta negativa saker om andra och låta dem hamna i dålig dager. Min vän tycker heller inte om att höra andra prata med negativ ton om människor.
Det min vän sa under vårt samtal var:
Det är viktigt att fundera över VARFÖR man säger de saker man säger om andra människor, vilket syfte, vilken intention man har. Viktigt är även att fundera på HUR man säger det, med vilken TON man säger det, om det är nedlåtande eller med respekt. Dessutom rekommenderade min vän mig att alltid tänka efter före jag säger något om någon, fråga mig själv om det är NÖDVÄNDIGT att säga det jag tänker säga, vad det kommer att leda till, om det jag tänker säga och sättet jag tänker säga det på är uppbyggligt eller söndrande. Kommer det att leda till något bra eller bara sprida negativ klang?
Min vän är en god förebild som låter ord och handling gå hand i hand. Det är inte en människa som höjer sig själv på grund av detta, slår sig för bröstet och tror sig vara bättre än någon annan. Det är en människa som ser varje individ som lika mycket värd och dömer ingen.
Ibland skäms jag över mig själv. När jag känner den bittra eftersmaken i munnen efter att jag talat illa om någon eller kommenterat hur någon lever, ser ut eller vad denna någon har sagt. Då ångrar jag mig, men då är det redan för sent. Det är inte uppbyggligt alls, bara negativ klang som sprids. Meningen är väl att vi ska LYFTA varandra, inte sänka varandra genom att tala illa och smutskasta!?!?!?! Vad spelar det för roll om någon ser ut si eller så, gör det eller det valet? MÅSTE jag kommentera det? Vad blir bättre av att jag pratar om det och gör andra människor uppmärksamma på det? Kan jag inte bara låta det passera?
Jag får inse mina tillkortakommanden, men jag tänker aldrig acceptera dem. Jag får konstatera att de finns där och sedan arbeta för att ändra mig. En del i det är att benämna det med ord. Då kommer tankarna fram i ljuset.
Jag ogillar skitsnack. Det känns som att det suger energi. Ändå hamnar jag i det själv. Ibland knappt alls på lång tid, men sen barkar det åt skogen och jag hamnar i träsket...