Blyger

Det bär mig emot och sitter djupt inne i det blodröda hjärtat som egentligen sitter till vänster att erkänna en sak:

I skolfrågor är jag verkligen benägen att anamma en folkpartistisk hållning.

Nu är det aktuellt igen, angående förslaget om avskaffandet av det individuella programmet på gymnasiet. Problemet är att eleverna inte lärt sig tillräckligt under grundskolan för att kunna klara av studier på nästa nivå, gymnasienivå, och hänvisas därför till det individuella programmet. Men... ansvaret borde väl inte ligga hos gymnasieskolorna att ge tillräckliga förkunskaper för de ordinära gymnasieprogrammen, utan hos grundskolan, som har till uppgift att utbilda och förbereda eleverna för nästa utbildningsfas? För inte är det väl så att man på universiteten eller högskolorna har speciella program för studenter som inte klarat gymnasiet? Nej, gymnasieutbildningarna ska ha gett tillräckliga förkunskaper för nästa utbildningsnivå och har de inte det så får eleverna läsa på komvux, som också är utbildningform på gymnasienivå...

Jag tror att rimliga krav, förväntningar och ramar är av godo i utbildningsvärlden, precis som i övriga livet, i uppfostran, i sociala sammanhang, i yrkeslivet. Jag tror att vi gör våra barn och ungdomar en björntjänst genom att inte vara tydliga med vad som gäller. Ungdomars vilsenhet och oro ökar mer och mer och man talar ofta om att ungdomar inte har tydliga ramar i sina liv, att de inte har något att förhålla sig till. Jag tror det är med barn och ungdomar lite som det är med hundar, att de känner en trygghet och kan vila i en miljö där de vet vilka regler, rutiner och krav som gäller och att de blir oroliga och stressade av motsatsen, alltså frånvaro av ramar och rimliga krav.