Mor, lilla mor
Ja, vem är egentligen som mor?
Nu kanske du bloggläsare trodde att du skulle få läsa ett blogginlägg med ett romantiserande av moderskapet, en hyllning till alla mödrar, en beskrivning av en på ytan sett präktig, funktionell och vattenkammad familj där man minsann är tillräckligt politiskt korrekt (alternativt noga med hur man presenterar familjen utåt) för att ha vett nog att göra denna dag speciell för mor, men där bedrog du dig. Jag är inte len i truten idag.
Jag tänker inte berätta om vilken god dotter jag varit som engagerat mig på ett eller annat sätt för lilla mor, jag tänker inte glorifiera hennes insats som moder, jag tänker inte romantisera vår relation.
Jag tänker vara en röst för dem som av en eller annan anledning inte har någon mor att hylla.
Vad är det som driver en del människor till detta envetna romantiserande av familjerelationer? Vad är det som gör att människor går i den komersiella fällan och firar dagar som till exempel "Mors dag" på det sätt som görs nuförtiden?
Idag, denna Mors dag, vrids knivar om i hjärtan på människor som inte har någon mor att fira. Idag rivs smärtsamma sår upp. Idag påminns många om sina dåliga erfarenheter av ett illa fungerande moderskap. Idag sliter människor med sina dåliga samveten för att de inte klarar av att uppvakta sina mödrar så som allmänheten på något sätt har satt normen för att man ska göra. Idag är det som små krokodiler som tuggar i magen hos barn vars mödrar inte förtjänar att hyllas för sitt moderskap, där barnen påläggs skuld på grund av samhällets normer och förväntningar. Idag sitter människor och gråter vid sina mödrars gravar.
Idag påminns människor om sin barndoms dagar där mor kanske var den största källan til rädsla,
där mor var hotfull och alkoholluktande,
där mor visste om att far förgrep sig på barnen, men valde att inte ingripa,
där mor var frånvarande vid förberedelserna inför skoldagen och barnen fick klara sitt skolväskepackande själva,
där mor var frånvarande vid fotbollsmatcherna när alla andra föräldrar stolt hejade på vid sidan av planen,
där mor var frånvarande på grund av att arbetet prioriterades,
där mor var frånvarande på grund av fysisk eller psykisk ohälsa och barnens omsorg inte övertogs av någon annan
där mor var orsaken till besvikelser om och om igen,
där mor lastade barnen med höga krav och förväntningar på prestationer utan att sedan finnas där och ge det stöd som krävdes för att uppnå kraven,
där mor var den som gav dålig självkänsla genom att överföra sin egen dåliga självkänsla på barnen,
där mor var den som gjorde barnen osäkra genom att kritisera utan att vara konstruktiv,
där mor var den som krävde att själv bli omhändertagen av omgivningen och därmed tvingade barnen att ta ett föräldraansvar för sin egen mamma,
där mor varit den som gjort barnen konstant nervösa och rädda för döden genom att utsätta barnen för misslyckade självmordsförsök om och om igen,
där mor gjort att barnen levt med osäkerhet pga ständiga hot om att lämna bort barnen om de inte är tillräckligt tacksamma etc.,
där mor varit den som kvävt barnens livsutrymme,
där mor under uppväxttiden endast varit ett fotografi och en påminnelse om en familjemedlem som gått bort alldeles för tidigt, som endast funnits som ett tomrum och en saknad,
där mor varit den i hela världen som kallat barnen för de mest grova, nedsättande ord man kan tänka sig.
Idag påminns barn om detta.
Idag påminns barn om hur de, på grund av sina uppväxter, fått arbeta hårt för att ta sig ur beteendemönster som bildats under barndomen.
Idag är det Mors dag.
Idag strös salt i såren på ofrivilligt barnlösa som inte önskar något hellre än att få bli och vara en mor. Idag blir det extra tydligt.
Behövs det en Mors dag? En Fars dag? En Alla hjärtans dag?
Eller kan människor som har en mor/far/kärasta att visa sin uppskattning för möjlighet att visa denna uppskattning ändå? Utan speciella dagar som trissar upp förväntningar och krav?