OGILLANDE
Jag minns Sissela Kyles sommarprogram i SR P1 för något år sedan. Hon berättade om sin mycket specielle far. Han OGILLADE saker. OGILLADE bilismen, OGILLADE konsumtionssamhället etc.
Jag känner mig som gamle herr Kyle ibland.
Som idag, till exempel, när jag diskuterade språket i skönlitterära texter med en vän. Jag OGILLAR verkligen när språket inte går rakt in i hjärtat på mig, när det liksom måste slingra sig in genom omvägar för att nå hjärtat. Jag OGILLAR texter som inte har ett "vettigt språk", som alltså innehåller fel vad gäller stavning, ordval, meningsbyggnad, skiljetecken, citationstecken och annat. Jag OGILLAR när språket är stötigt eller kantigt. Jag OGILLAR när texten inte flödar, när det fastnar eller stakar sig inom mig när jag läser. Jag OGILLAR när det är uppenbart att författaren har slagit knut på sig själv i försök att skriva en "snygg" text som egentligen inte har passerat det egna hjärtat. Det märks så väl när någon anstränger sig för mycket för att skriva med ord och formuleringar som författaren inte själv äger.
Just nu försöker jag läsa en roman som är skriven av någon som tidigare gett ut diktsamlingar och fått pris både för dessa och för den roman jag nu läser. Språket i romanen är mer som språket i en dikt. Korta meninger som ofta är utan huvudsats. Bisats efter bisats radas upp efter varandra med diverse skiljetecken mellan varven. Det känns nästan som att texten avbryter sig själv. En roman förhöjs av vackert språk, men vackert språk kanske inte alltid är detsamma i alla sammanhang... Det vackra i en dikt kanske inte är vackert i 250 sidor roman...
Det är svårt att vara den som ska korrekturläsa andras texter, den som ska opponera på andras verk. Vi människor har ju olika språk och olika melodier i det vi skriver och det som flödar i mig är inte detsamma som flödar i någon annan.
Men jag OGILLAR när det inte flödar rakt in i mitt hjärta, när jag måste koncentrera mig för att hålla någon annans melodi.
Som att vara tvungen att spela en schottis när det i huvudet och hjärtat bara bultar av polskatakter...
Jag känner mig som gamle herr Kyle ibland.
Som idag, till exempel, när jag diskuterade språket i skönlitterära texter med en vän. Jag OGILLAR verkligen när språket inte går rakt in i hjärtat på mig, när det liksom måste slingra sig in genom omvägar för att nå hjärtat. Jag OGILLAR texter som inte har ett "vettigt språk", som alltså innehåller fel vad gäller stavning, ordval, meningsbyggnad, skiljetecken, citationstecken och annat. Jag OGILLAR när språket är stötigt eller kantigt. Jag OGILLAR när texten inte flödar, när det fastnar eller stakar sig inom mig när jag läser. Jag OGILLAR när det är uppenbart att författaren har slagit knut på sig själv i försök att skriva en "snygg" text som egentligen inte har passerat det egna hjärtat. Det märks så väl när någon anstränger sig för mycket för att skriva med ord och formuleringar som författaren inte själv äger.
Just nu försöker jag läsa en roman som är skriven av någon som tidigare gett ut diktsamlingar och fått pris både för dessa och för den roman jag nu läser. Språket i romanen är mer som språket i en dikt. Korta meninger som ofta är utan huvudsats. Bisats efter bisats radas upp efter varandra med diverse skiljetecken mellan varven. Det känns nästan som att texten avbryter sig själv. En roman förhöjs av vackert språk, men vackert språk kanske inte alltid är detsamma i alla sammanhang... Det vackra i en dikt kanske inte är vackert i 250 sidor roman...
Det är svårt att vara den som ska korrekturläsa andras texter, den som ska opponera på andras verk. Vi människor har ju olika språk och olika melodier i det vi skriver och det som flödar i mig är inte detsamma som flödar i någon annan.
Men jag OGILLAR när det inte flödar rakt in i mitt hjärta, när jag måste koncentrera mig för att hålla någon annans melodi.
Som att vara tvungen att spela en schottis när det i huvudet och hjärtat bara bultar av polskatakter...