Blyger

Döden är högst närvarande och verklig i mitt liv.
Det går inte att komma ifrån.
Det händer om och om igen.
Faktiskt.
Människor dör i min närhet.
Jag kan inte distansiera mig från det,
kan inte vagga in mig i en falsk trygghet
om att det inte skulle hända mig
eller någon av mina närstående.
Så fort det har gått en tid
och det lugnat ner sig inuti
så händer alltid något nytt
som drar undan mattan,
som får mig ur balans.
 
Döden är inte något abstakt,
utan högst konkret och närvarande
i mitt liv.
 
En krass verklighet.
 
Men jag påminner mig ibland om Daniel.
Han i lejongropen.
Gud skickade en ängel till lejongropen
som stängde lejonens gap.
Gud tog alltså inte bort det farliga,
men gjorde det ofarligt.
 
Kanske är det så med döden,
på lång sikt, i alla fall.
Det gör ont,
känns farligt och hotar tillvaron.
Det farliga, det som hotar existensen,
finns där och gör sig påmint.
Men Kristus har gjort det farliga ofarligt.

Det otäcka, smärtsamma finns där.
Men har inte sista ordet.

Det tröstar inte,
mildrar inte,
tar inte bort saknad,
ger mig inte mer balans när mattan dras undan.

Men det ger mig lite jäklar anamma.
Ger mig lite trots och glöd.
Och tar bort lite rädsla.

För döden vinner ändå inte.
Döden finns där,
men har inte sista ordet.