Så...

Efter att ha spytt galla över den ytterst haltande delen av läkarkåren så ska jag nu lyfta en blivande medarbetare i yrket. En vän sedan lång tid tillbaka ska alldeles strax börja sin at-tjänstgöring. Sverige ska få ta del av en klok, reflekterande, kompetent, noggrann, lugn och saklig läkare.

Jag önskar den blivande läkaren all lycka till och hoppas att personen i fråga behåller sitt förhållningssätt både vad gäller kraven på den egna kompetensen och kvalitén på vården samt det professionella och värdiga bemötandet gentemot patienterna som personen har.

Grattis Sverige till den nya läkaren som kommer att göra skillnad!

Jag har en vän som sa en tankeväckande sak när vi diskuterade en gång.
Vi pratade om vad skillnaden kan vara mellan att baktala människor och bara berätta hur saker ligger till. Vi pratade även omVARFÖR man säger som man gör.

Min vän är en person som inte har något som helst intresse av att  "skvallra" eller sprida vidare saker om andra personer, försöker på intet sätt att göra sin egen person mer intressant genom att berätta negativa saker om andra och låta dem hamna i dålig dager. Min vän tycker heller inte om att höra andra prata med negativ ton om människor.

Det min vän sa under vårt samtal var:

Det är viktigt att fundera över VARFÖR man säger de saker man säger om andra människor, vilket syfte, vilken intention man har. Viktigt är även att fundera på HUR man säger det, med vilken TON man säger det, om det är nedlåtande eller med respekt. Dessutom rekommenderade min vän mig att alltid tänka efter före jag säger något om någon, fråga mig själv om det är NÖDVÄNDIGT att säga det jag tänker säga, vad det kommer att leda till, om det jag tänker säga och sättet jag tänker säga det på är uppbyggligt eller söndrande. Kommer det att leda till något bra eller bara sprida negativ klang?

Min vän är en god förebild som låter ord och handling gå hand i hand. Det är inte en människa som höjer sig själv på grund av detta, slår sig för bröstet och tror sig vara bättre än någon annan.  Det är en människa som ser varje individ som lika mycket värd och dömer ingen.

Ibland skäms jag över mig själv. När jag känner den bittra eftersmaken i munnen efter att jag talat illa om någon eller kommenterat hur någon lever, ser ut eller vad denna någon har sagt. Då ångrar jag mig, men då är det redan för sent. Det är inte uppbyggligt alls, bara negativ klang som sprids. Meningen är väl att vi ska LYFTA varandra, inte sänka varandra genom att tala illa och smutskasta!?!?!?! Vad spelar det för roll om någon ser ut si eller så, gör det eller det valet? MÅSTE jag kommentera det? Vad blir bättre av att jag pratar om det och gör andra människor uppmärksamma på det? Kan jag inte bara låta det passera?

Jag får inse mina tillkortakommanden, men jag tänker aldrig acceptera dem. Jag får konstatera att de finns där och sedan arbeta för att ändra mig. En del i det är att benämna det med ord. Då kommer tankarna fram i ljuset.

Jag ogillar skitsnack. Det känns som att det suger energi. Ändå hamnar jag i det själv. Ibland knappt alls på lång tid, men sen barkar det åt skogen och jag hamnar i träsket...

Sockerkaka och mjölk.

Mmm...

Minnen från barndomen!

Tänk att jag är så GLAD och TACKSAM över alla goda människor i mitt liv.

Idag har en väldigt, väldigt fin människa hjälpt mig så mycket. Jag har verkligen fått en spark i rätt riktning,  ny inspiration och nytt engagemang. Kanske, kanske, kanske kommer jag att klara av det jag har framför mig.

Jag känner mig alldeles rörd och tacksam över att jag får glädjen att dela livet med dessa fina, fina människor!

Separationer är en del av livet.

De kan kännas olika.

En del människor gör man sällskap med

under längre delar av livsstigen,

andra delar man stig med under kortare sträcka.

En del människor kan man dela stig med under lång tid

utan att man binder särskilt starka band till varandra.

Andra fastnar i hjärtat redan första gången man ses.

Det finns människor som går på en annan, parallell, stig,

som  finns lite i periferin.

En del av dessa människor är sådana som fastnat i hjärtat

och som betyder mycket trots att man inte ses så ofta,

eller egentligen inte känner varandra så väl.

I mitt liv finns det en människa som går på en egen stig,

men som korsar min livsstig lite titt som tätt.

Det påminner mig om att våra stigar går så nära varandra

att om vi skulle behöva så är det bara att ropa,

så hoppar den andre in på den behövandes stig.

Den här människan med dess stig som korsar min då och då

påminner mig om att det alltid finns någon där, inte alls så långt borta.

Lyssnande öron, varm hand att hålla, trygga ögon.

Finns nära.

Bara ett skutt bort. Ett skutt från en parallell stig.

Nu ska den här människan flytta.

Till ett annat land.

Det är inte för evigt,

men det är under en viktig del av mitt liv.

Under en period av livet då det varit tryggt att veta om

att den här människan kommer att korsa min väg emellanåt.

Nu skiljs våra vägar åt, rent geografiskt i alla fall,

och jag vet att våra stigar inte kommer att mötas på lång tid.

Jag är välkommen att hälsa på i Det Nya Landet

och ska försöka planera in det under nästa vår,

om det är möjligt.

Den här människan ser framför sig att våra vägar kommer

att mötas igen.

Vi ska dela stig och bli kollegor i framtiden.

Kanske blir det så.

Olika separationer är olika känslosamma

och ibland blir jag överraskad över mina egna reaktioner,

både de som uteblir och de som överrumplar mig med sin kraft.

Den här separationen gör ont, men TACK Gud för gåvan jag fått

att få lära känna henne!

En dag tittade en person utforskande och grubblande på mig. Sedan sa hon: Men du, Blyger, sa Jesus "Skriv en bok om mig"? Sa han inte "Följ mig"?

Stormande känslor.

Jag är utsövd, har inga hormoner i gungning vad jag vet, jag är inte hungrig, jag är inte arg.
Ändå är jag så gråtmild.
Vad är det med mig?
Idag har jag lunchat med några vänner.
Vi kom in på olika ämnen som hur läget är för kristna i Turkiet nu och hur det är i Afghanistan, där en av mina vänners sambo arbetat åt FN. Vi pratade om räddningsinsatser vid terroristattacken mot World Trade Center och om tsunamikatastrofen och hjälpinsatserna både på plats i Thailand och de som skedde i Sverige.
Vilket ämne vi än pratade om så berördes jag djupt. Kände så starkt för de drabbade. Som om det vore något som hänt nu, som om det vore något nytt...
En av mina vänner arbetade på Arlanda då resenärer kom hem från Thailand efter tsunamin, sargade, chockade och med bara få, trasiga klädesplagg på sig. Till Arlanda kom då olika företag och skänkte drabbade kläder och mat. (jaha, jag kan inte ens skriva det utan att rysa igen!).

Det bara grep tag i hjärteroten nu. Undrar vad det är frågan om.
Jag beter mig som mina systrar gör när de är gravida.
Men är jag gravid så kommer det att tändas en ny stjärna på himlen!
Så det måste vara något annat.
Nåja, det kan vara skönt att gråta.
Då håller man hjärtat öppet, var det någon som sa.

Livet är skört.

Vi har så mycket att vara tacksamma över.