Blyger

Förra söndagens tema var "Kampen mot ondskan".



Många saker kan kännas kämpiga.
Många saker kan kännas motiga.
Många saker kan göra ont.
Det kan underlätta att inte behöva bära all kamp, all smärta, allt motigt själv.

En människa bar på stenar i sitt hjärta.
En dag blev hjärtat överfullt.
Ögonen var blanka, axlarna var tyngda,
ryggen krokig av värk och huvudet sänkt.
Färgen i ansiktet bleknade, lystern i håret försvann.
I ögonen lyste en förtvivlan som aldrig fick komma till tals.

De blanka ögonen mötte ett annat par ögon,
som var fulla av trygghet och närvaro.
En hand värmde den värkande, tyngda axeln
och torkade bort en ensam liten tår från den bleka kinden.
En arm höll om den krökta ryggen
och en röst sa:

"Jag är inte den bästa terapeuten,
jag är inte den mesta teologen,
jag kan inte allt om teodicé,
jag har inte alltid kloka ord att säga,
men jag finns här.
Och jag orkar lyssna."

I ögonen steg tårarna.
Av lättnad,
av tacksamhet
att inte behöva gå ensam,
av känslan att våga andas,
att kunna släppa taget.

Tårarna lättade på trycket
och människan kunde släppa taget
om några stenar.
Människan orkade räta på ryggen
och höja blicken mot ljuset.

Någon orkade lyssna.
Någon vågade vara kvar.
Någon valde att finnas med.

I kampen mot ondskan,
i kampen mot det som gör ont,
är kämpigt och motigt
så var människan inte ensam.

"Jag finns här. Och jag orkar lyssna."

Tage Danielsson lär ha sagt/skrivit ungefär så här:

"Det finns mycket vackert att se här i världen och en hel del fult också, men det behöver man ju inte direkt ställa sig och stirra på."

Jag håller med honom.

Jag håller verkligen med honom.

Om man väljer att se det positiva i människor, i olika situationer, i olika relationer, i olika möten så får man ta del av så mycket mer glädje i livet än om man fokuserar på det man inte gillar eller tycker illa om hos människor, i relationer, i möten...

Om man väljer att lyfta, uppskatta och se det goda varje människa har att ge så blir dagarna lite ljusare och mängden positiv energi ökar.

VATTEN FÖR LIVET är årets fastetidskampanj i Svenska kyrkan ( Lutherhjälpen och SKM).

Här kan du läsa mer om vattnets livsviktiga funktioner och om hur man arbetar med kampen för alla människors rätt till rent vatten. Du kan även lämna ett bidrag till kampanjen direkt på hemsidan.

Rent vatten är livsviktigt.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Svenska kyrkan i Östersund, Östersunds församling, är den officiella VM-kyrkan under SkidskytteVM.
Vilket arbete de verkar ha lagt och lägger ner på detta!!!

Heja Svenska kyrkan i Östersund!!!

Kompis 1: Alltså, Blyger, vad ÄR det med dig? Vad GÖR du? HUR gör du? HUR lyckas du hela tiden?!?!
Blyger: Vaddå?!?
Kompis 1: Jamen!! Du lär ju känna folk HELA tiden!! Det spelar ingen roll i vilket sammanhang vi är i så pratar människor med dig och du med dem. Alltid! Oavsett var vi är eller  vilka vi möter, ung som gammal, etablerade personer i samma bransch, folk inom andra områden och vem som helst, som du träffar i t.ex. en kö, i kyrkan, på affärer...!
Kompis 2: Jo, det stämmer! Jag har aldrig träffat någon som du tidigare!
Blyger: Nä... Det är väl inte mer än för någon annan... Det är ju bara att prata när någon pratar med en, liksom...
Kompis 1: NEJ! Så är det INTE! Det är något annorlunda med dig, för människor kommer ALLTID fram till dig!
Kompis 2: Ja, så är det verkligen! När man följer dig till kyrkan så måste man alltid räkna med att det tar en halvtimme extra innan man kan gå hem igen, för det är alltid människor som pratar med dig.
Kompis 1: Ja och när vi går till lunchrestaurangen!! Då hinner vi andra äta upp maten innan du har hunnit till bordet, för du stannar efter vägen eftersom du träffar folk du känner!
Blyger: Hm... Ja, det är ju sant... Men...
Kompis 2: Ja och att gå på stan.... *suck*... då kan det ta tid... Det är alltid människor som vinkar, hejar och pratar...
Kompis 1: Och alla konstiga typer! De verkar dras till dig! Du är för öppen och vänlig, du utstrålar någonting som jag inte kan sätta ord på...

Idag har det hänt igen.

Först satt jag i ett väntrum och väntade på en vän. Detta tog ungefär 4 minuter. Under denna tid hann jag höra om en äldre mans hela akademiska utbildningsordning och vilka lärare som examinerat i vilka ämnen osv. Han började bara prata med mig, helt utan att jag ansträngt mig för att starta en konversation.

Efter det gick jag och min vän till ett café där vi fikade. Då kom det fram en person som jag mötte i kyrkan i tisdags för första gången. Då, i tisdags, började hon prata massor med mig, utan att jag hade en aning om vem hon var. Idag kom hon fram och pratade väldigt länge igen. Jag trodde att hon kände min vän och pratade artigt vidare...
När hon gått sin väg tittade min vän på mig med stora ögon och undrade vem i hela fridens dagar det där var. Hon hade ingen aning om vem vi hade pratat i 15 minuter med! Hon trodde att det var min kompis!!!

Galet!

Nu har jag kommit hem efter en rolig, lärorik, spännande, underhållande, inspirerande, färgrik och underbar helg. Sveriges allra första teologifestival har gått av stapeln i Uppsala.

Teologen Anna-Karin Hammar initierade denna festival och har tillsammans med Uppsala stift och Universitetskyrkan planerat och genomfört denna minnesvärda helg. Universitetskyrkan bidrog med ett fyrtiotal funktionärer som både medverkade i de olika gudstjänsterna, som cafévärdar, som "dörrvakter" och som "allt-i-allo" vid de olika  sk. strömmarna.

Vi har fått uppleva genomtänkta, lättillgängliga och fina gudstjänster, trevligt buffémingel med nya och gamla bekanta, härlig gospelkonsert med Universitetskyrkans gospelkör och kloka ord och tankar om "Theology for a Planet and People in Crisis" av fantastiska Kathy Galloway från Iona Community som inledde med att sjunga "The peace of the earth" med gudomligt klar och vacker stämma. Vi har fått dela tankar och erfarenheter med varandra i de olika "strömmar" som präglade lördagen (läs mer på Teologifestivalens hemsida som jag länkat till ovan) och vi har fått tagit del av en minnesvärd festivalkväll med underhållning av musik- och teatergruppen Zenit, dikter av och med Katarina Frostenson och en fantastisk clown som lyckades väcka många tankar och ruska om i hjärtat utan att använda ett enda ord. Vi fick förmånen att visa vår uppskattning och tacksamhet för Martin Lönnebo som tilldelades Teologifestivalens eget pris, Silverkeruben. Under söndagen fick vi ta del av jesuitprästen Gerard W Hughes kloka tankar kring temat " Everyday Life - a Spiritual Life" och författaren och professorn Christina Grenholms reflektioner kring teologi och spiritualitet. Festivalen avslutades med en högmässa i en fullsatt domkyrka med temat "Kärlekens väg" där ett antal av festivalens talare,  deltagare och funktionärer medverkade med bland annat textläsning, beredelseord och nattvardsutdelande. Domkyrkoförsamlingens flickkörer Anna och Maria medverkade med vacker och levande körsång och ärkebiskop Anders Wejryd predikade. Jag gillar den summering av dagens texter som  Wejryd gjorde i sin predikan.

Det har varit fantastiska dagar och jag längtar redan till nästa Teologifestival, om två år!