Blyger

Det blåser och regnar ikväll.
Jag sitter inne och hör när vinden tar i träden,
när löven och regnet piskar mot fönstret.

Det är mysigt att sitta inne med levande ljus, inlindad i en filt och höra ruskvädret.

Samtidigt slår det mig att det finns människor som inte får uppleva den värme och mysiga känsla av höstrusket som jag får göra. Det får mig att tänka på något jag hörde om Moder Teresa, något hon skulle ha sagt.

"Ni är så många, ni svenskar, som kommer hit och vill hjälpa oss. Men det är inte bara HÄR hjälp behövs. Det finns ett Calcutta överallt. Ni måste ta hand om det Calcutta ni har där NI bor."

Ja, det finns ett Calcutta överallt. Runt om oss och i oss. Om jag ska rikta blicken utåt och koncentrera mig på det Calcutta jag har runt omkring mig så kan jag konstatera att delar min tillvaro med människor som har ett Calcutta i sina liv, som inte har något hem att vara i när vinden viner och regnet piskar.

Imorgon ska jag ringa till den lokala hjälporganisationen som fokuserar på det näramste Calcutta vi har här där jag bor. Jag har två mössor, två halsdukar, två par vantar, flera tjocktröjor och yllesockar. Jag kan bara använda en mössa, ett par vantar och en halsduk i taget, så då kan ju någon annan använda de andra istället för att de ska ligga på hatthyllan.

Jag och en vän har gjort en upptäckt.
Våra liv har förändrats.
Vi ser det inte så värst tydligt på ytan i våra liv,
vi är förmodligen för mitt i smeten för att kunna se.
Men vi har ju upptäckt att våra liv har förändrats.
Hur då?
Jo, genom att mail och SMS förblir obesvarade.
Både jag och min vän hittar gamla SMS i mobilen
som vi inte har besvarat,
som blivit lästa men inte besvarade.
Mailboxen fylls mer och mer.
Hinns inte riktigt med.

Tiden är annorlunda nu.
Vi vet att det inte är för evigt,
vi vet att det är en begränsad period.
Men det är ansträngande.

Allt har sin tid.

Nu är tid för annan prioritering än tidigare.

Sedan väntar en annan tid.

 " From the rising of the sun ‘til the going down of the same,
in everything You do, praise His holy name.            
If we don't praise Him,
the rocks are gonna cry out   
and I don't want no rock to take my place.          
           
Some days I just wanna think of His goodness and
lift my hands when I praise Him
cause I don't want no rock to take my place.

 Some days I just wanna sit in my room and
 whisper  wnen I praise Him
cause I don't want no rock to take may place.

Some days I just wanna get on my feet and
shout when I praise Him
cause I don't want no rock to take my place.

Some days I just wanna put on my robe and
 sing in the choir when I praise Him

cause I don‘t want no rock to take my place."


Tar vi våra platser eller måste stenarna ta dem åt oss?

När jag läste mitt förra inlägg för en stund sedan så kom jag att tänka på en text som biskop Caroline Krook har skrivit:

"Du måste lämna,
släppa taget,
du måste lämna,
släppa taget,
sjunka.
Där,
någonstans i mörkret
gömmer sig
Gud.
Du måste lämna,
släppa taget.
Vänta.
Till sist är allting skörd."