Blyger

www.fotoakuten.se


Igår öppnade jag dörren till mitt andra hem.
Möttes av en jamande katt som kurrade och strök sig mot mitt ben.
Mitt andra hem.

Där läkning sker.
Återhämtning.
Växande.

Tillåtande, accepterande miljö där det är ok att vara människa.

Människa.

Får mig att tänka på Peter Jöbacks sång "Är det här platsen":

Är det här platsen
Jag kan finna ro
Lägga ner mitt huvud
Och våga känna tro

Är det här tiden
Jag väntat på
Säg att jag har fel
Så ska jag gå

Älskling låt dig inte luras
Av mitt självsäkra sätt
Jag är bara en rädd man
Som försöker göra rätt

Är det här platsen
Där man får en ny chans
Det har varit en lång väg
För att komma fram

Är det här året
Då allting vänder
Steg för steg
En dag i sänder

Vem är du att ta det beslutet? undrade han.
Vem är du att ta dig friheter att definiera mig? frågade han med vitnande knogar och blank blick.
Vem är du att bestämma vem som ska veta vad om mig? undrade han med sammanbitna käkar och en kroppshållning som vittnade om en besvikelse som nådde djupt in i hjärtat.

Jag håller med honom.

Jag känner igen mig.

Vem, förutom jag själv, har rätt att definiera mig? Vem jag är, vad som präglar mig, vad som är min framtid och min längtan? 

Och vem har rätt att ta beslut om vem som ska veta vad om mig? De flesta människor jag möter visar respekt för individens integritet och rätt till sin egen historia, men sen finns det några som inte gör det... Som går andras ärenden, så att säga...

Jag känner igen mig. Känner igen mig i besvikelsen som skär och värker djupt i hjärtat. Jag känner igen mig i den blanka blicken och de vitnande knogarna. Jag känner igen mig i de sammanbitna käkarna som gör allt för att stoppa skriket från att komma ut, som hindrar alla de ord och hulkningar som så väl skulle behöva komma ut i luften, i ljuset.

Livet.

Hur länge?

Hur ont?

Hur är det tänkt när en bebis på tre månader rycks ifrån sitt sammanhang?

Hur är det tänkt när ett nytt liv släcks,

när föräldrars, släkts och vänners hjärtans slits sönder av smärta, vrede och sorg?

Ett oerhört efterlängtat liv som plötsligt försvinner från oss.

Kvar finns en liten, slapp, tom kropp på några kilon och ett stort, ilsket frågetecken.

Ibland kan det kännas klafsigt och tunggått...
Kanske har man inte skor anpassade för väderleken.
Då kan man få kalla fötter.

Men man ser att solen skiner, att himlen reflekteras i vattnet på marken.

Man får fortsätta klafsa omkring i snöslasket och känna tilltro till solens
förmåga att smälta, torka och värma frusna fötter.




Ibland funkar underlaget för ens skor.
Ibland strålar solen så bländande och energigivande.
Då tinar de frusna fötterna upp.

Det är fint!

High five, Lars Ohly, som nattvandrar med Svenska kyrkan!

Förra veckan ansvarade Margareta Melin för Morgonandakterna i SR P1. Här kan du lyssna på dessa andakter i arkivet.

Detta är en bön (från torsdagens andakt) med tanke på dem av oss som blir utsatta för övergrepp och skuldbeläggning. Den är som en omvänd syndabekännelse:

"Det har syndats emot mig.
Jag blev offer, skuldbelagd och tog på mig skulden.
Inför dig lyfter jag av den skuld som inte var min
och tar avstånd ifrån den.
Du är min enda domare och vet allt.
I ditt ljus klarnar sammanhangen
och sanningen gör mig fri.
Att du delar smärtan
ger mitt hjärta tröst
och i kärlekens blick börjar såren läkas."

(Margareta Melin)

Överflödet vittnar om en brist.


Så skriver Margareta Melin.


Överflödet vittnar om en brist.


Sannerligen.