Hon ska snart dö.
Har inte varit kontaktbar sedan igår kväll.
Andningen växlade nyss från snabbt till djup och långsam.
Och runt henne finns en förtvivlad, skräckslagen man, en liten son som redan har upplevt separationer
och några vänner som är bekymrade, som undrar, som vill hjälpa, som vill finnas till hands.
Vännerna vågar. De vågar finnas kvar och dela mörkret med familjen.
De är änglar som går Guds ärende.
Och jag älskar dem.
Hon ska dö. Och runt henne finns änglar som inte kan ta bort smärtan eller den kommande uppslitande separationen. Men de kan ge värme, omsorg och närhet. De kan vara ett vikarierande hopp, en påminnelse om att livet fortsätter, trots att det värsta håller på att inträffa.
Vågornas Gud,
du som håller svettiga händer,
som kramar runt ömma hjärtan
och omfamnar trötta och rädda kroppar,
du som delar livet på vågornas toppar och
nere i de djupaste av dalar,
var med oss nu
när vi känner att vi tappar fotfästet,
när våra själar inte hinner med i alla dalgångar och höjder.
Amen.