Blyger

www.fotoakuten.se


Det är för oss solen går upp och lyser som guld.
För kärlekens skull.

GRATTIS Helena Jonsson!!!

...Som vann Jerringpriset 2010,

som blev utnämnd till Årets kvinnliga idrottare

och som fick Svenska dagbladets bragdguld!!!

Blåsningen på TV3 har roat mig ikväll.

Blåsningen av Christine Meltzer bjöd på skratt!

www.tv3.se

Idag tänker jag på min lilla kattvän som är bra på att påminna mig om att ta pauser. Det är så mysigt att bara släppa taget om tangentbordet, kliva upp från arbetsbordet och gosa med den spinnande katten.

Idag har jag inte gosat med min kattvän, men jag skulle gärna göra det nu ikväll, efter en lång och effektiv dag som dock inte innehållit det allra viktigaste... Än i alla fall. Jag hoppas att jag kan komma till skott nu ikväll, att jag få ändan ur vagnen och kan lägga mig nöjd till natten.

Det är mycket som ska ordnas med i terminsstarter.

Som ledamot i en styrelse har jag uppdrag att vara kontakt ut vissa delar av samhället, sprida vårens information och program.

I egenskap av ordförande i en annan styrelse ansvarar jag för kontakterna med vårens gästföreläsare, för planering av schema och kommunikation med nya och gamla medlemmar. Jag ansvarar för att styrelsearbetet rullar på och att alla ledamöter utför sina åtaganden, trots geografiska avstånd m.m.

Idag har jag ägnat en hel del tid till att ordna med vårens program för en av de ovan nämnda föreningarna, har kontaktat föredragshållare, ledamöter och andra inblandade. Sådant tar verkligen tid!

Jag har bokat tågbiljetter inför kommande fortbildningsdagar och retreat. Jag har även ordnat med boende inför dessa dagar.

Telefonsamtal och mailkontakt har jag haft angående mina tre kommande helger som kommer att vara av det mer upptagna slaget, med engagemang i tre olika städer, där jag har olika uppdrag att utföra.

Jag har planerat ett gästspel på en ort en bit ifrån där jag bor. Jag, kontraktsprosten och den internationellt ansvariga representanten i stiftet har planerat för en inspirationsdag inför den kommande fasteinsamlingen.


Inför söndagens högmässa har jag läst och mediterat över texterna, funderat på psalmer och böner, tema och kontextualitet.

Tvätten har tvättats och cykeln har varit på reparation. Jag har pratat vintersporter och delat erfarenheter, tips och idéer med den lokala cykelreparatören och även fått inspiration till utflykt till en grannort framöver. Om jag nu bara hade en ledig helg innan snö och is tinar bort...

Jag har hälsat på min käre, goe, charmige, gammalkyrklig vän som sliter så med dem han kallar för heretiker, mina andra vänner, alltså. Han är en godhjärtad människa. En som vill förstå andra, men som har en förmåga att hålla fler trådar i luften samtidigt än vad omgivningen fixar. Så han tycker de är heretiker. De går liksom inte linan ut, håller sig inte till den ideologi, teologi eller linje de säger att de gör. Tycker han. Inkonsekvens var dagens samtalsämne. Jag kan hålla med. Men inte tycker jag att det är kätteri, även om jag kan förstå min vän, utifrån hans position och bakgrund.

Det har varit en produktiv dag.

Men jag har inte gjort det jag verkligen måste göra. Jag har inte arbetat med det som måste bli klart inom kort. Jag har en deadline som närmar sig med stormsteg. Som vanligt. Men nu är många andra saker ordnade, så nu kanske jag kan koncentrera mig på detta och slappna av när många andra uppgifter är klara.

Hoppas!

Sedan väntar kattgos!

:-)

Det finns en låt som mitt hjärta gungar i takt med ibland.
När jag känner en speciell sorts värme och kärlek inuti mig.
När jag känner mig fylld av ömhet och tacksamhet.
När hjärtat har berörts på ett alldeles särskilt sätt.
När jag upplevt helig mark.

Hon är så söt när hon sover.



Det finns en annan låt som vaggar mitt hjärta vid andra tillfällen.
När jag känner mig eftertänksam.
När jag tänker mig lite dyster.
När jag drömmer mig bort.
När jag tänker på olika livsöden.
När jag längtar.

I saw what I saw.

Och nu är godiset slut.

Typiskt.

Jag lyssnar på bästaste Melissa Horn och hennes låt Lät du henne komma närmre? och tänker....

Bild från www.lio.se


Jag har en släkting som väntar barn.

Någon gång detta år eller nästa kommer barnet.
Någonstans där ute i världen finns min släktings och hennes mans barn.
Kanske är barnet fött nu,
kanske finns det i Guds längtan.
Men snart ska de mötas.
Barnet som väntar på sina föräldrar
och föräldrarna som väntar på sitt barn.

En adoptionsgraviditet tar olika lång tid.
Men man vet med säkerhet att det blir ett barn en dag.

www.fotoakuten.se


För många år sedan, när jag var liten, kände jag en flicka.
Jag minns henne som godhjärtad.
Men redan som 5-åring reagerade jag
och tänkte att denna flicka var ett vilset barn.
Hon fick utbrott,
spottade och bet sina kompisar,
klöste så skinnbitar lossnade.
Vi gick på kyrkis tillsammans,
gick de första åren i skolan i samma klass
och vi åkte på fritids sportlovsresa
till fjällen tillsammans.

Jag minns att jag brukade leka med flickan ibland.
Hon kom oftast hem till mig,
för hemma hos henne var det ofta stimmigt
och högljutt med styvsyskon
och skrikande styvmamma
som gav flickan skuld och skäll
i tid och otid.

Det var lite svårt att leka ibland,
för hennes humör slog om så snabbt
och hon blev arg eller tjurig.
Redan som litet barn förstod jag.
Det var ingen vänlig miljö
hon växte upp i.

Jag minns när vi var i fjällen
med fritids.
Ibland kommer jag att tänka på den resan.
Minns med en svidande klump i magen.
Det blev konflikter mellan barnen,
som alltid,
denna gång med flickan
som en av de arga.
Jag minns så väl hur ett annat barn
pratade med mig inne i rummet
som jag delade med flera.
Vi pratade så där elakt som barn
kan överraska en med att göra.
Om flickan, att hon var dum.
Vi sa säkert andra saker med.
Jag minns inte.
Sedan öppnades garderobsdörren
i rummet där vi satt.
I garderoben satt flickan.
Hon sa inget ett ljud.
Hon tittade på oss en stund.
Sedan gick hon.

Det gjorde ont i magen på mig.

Men hur kändes det för flickan?

Jag får fortfarande ont i magen
när jag tänker på den här händelsen.
Jag har ofta undrat hur hon haft det, flickan.

För något år sedan tog hon kontakt med mig.
Vi smsade och mailade någon gång.
Inget mer.

Jag ramlade in på hennes blogg förra veckan.
Läste gamla inlägg.
Jag blev så förvånad.
Hon visade bilder på bloggen.
En bokstavsbok från skolan.
Hon visade en sida med bokstaven B.
Det stod

"Bb Bb Bb Bb Bb Bb Bb Bb Bb
B som i Blyger. Min bästa vän."

Hon har ett stort hjärta.

Hon har sannerligen ett stort hjärta.

Och jag hoppas att hennes hjärta
inte blir trampat på mer.

Det är skillnad på att vara gränslös och gränsöverskridande.

Stor skillnad.

Det finns längtor i mig.

Till något.

Från något.

Det svåra är att längtorna inte riktigt fungerar med min livssituation. Längtorna sliter i mitt inre, kräver att få bli realiserade.

"Jag ville inte, men jag gör det ändå." Är det inte ungefär så han säger, lilla Skorpan i Bröderna Lejonhjärta?

Så är det med mig. Längtorna sliter mig åt ett håll och livssituationen kräver något helt annat. Längtorna får stå tillbaka till förmån för det som måste ta plats först, det som situationen kräver. Jag vill inte vandra den väg som går åt ett visst hålll. Jag vill inte, men gör det ändå. För att det är det som situationen kräver. Som situationen kommer att kräva om ett antal år. Samtidigt måste jag påminna mig om att vägen inte tar slut där, när jag nått fram till det som min livssituation kräver. Nä, det måste finnas en väg vidare. Annars kvävs jag.

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Längtor föds. Sådana som tidigare varit helt främmande. Och varje gång det sker måste jag revidera bilden av mig själv. Något som tidigare var fullständigt otänkbart är nu ett tänkbart alternativ.

Om och om igen händer det.

Min förmåga och potential överstiger bilden jag har av mig själv. Det beror inte på dålig självkänsla. Det beror på outforskade områden, det beror på att jag inte prövat mina vingar i dessa sammanhang. Men andra ser. Och de gör mig medveten om vad de ser.

Längtor föds.

Och jag prövar mina vingar.

Och de bär! Vingarna bär!

Samtidigt som jag njuter av utsikten där jag flyger och andas nytt syre så blir jag påmind om livvsituationen. Livssituationen så som den kommer att se ut längre fram i tiden. Det som måste göras. Det som måste göras innan jag får sträcka ut vingarna...

... och flyga....

...andas friskt syre...

...leva...

Men längtorna som fötts, dörrarna som öppnats, stigarna som vill bli vandrade på, människorna som bär... Finns de kvar, orkar de bära? Växer stigarna igen? Kommer jag att glömma bort hur jag ska göra för att flyga? Hur jag ska göra för att få nytt syre? För att leva?

Några födda längtor dör. De kvävs.

Andra går i ide för att vakna till när livet återvänder igen.

Några längtor driver mig att fortsätta på vägen fram, för att kunna avsluta en stig och kunna börja vandra de vägarna jag själv vill gå, flyga med de vingar jag faktiskt har, som andra har fått visa mig att jag har.