Ansiktsboken
Ansiktsboken har glatt mig ikväll.
Det är alltså Facebook jag talar om....
Jag har lite delade känslor för Facebook. Tycker att det är ett bra sätt att kunna ha kontakt med vänner som bor långt borta, man kan se fotografier och följa med i varandras liv på ett smidigt sätt. Samtidigt verkar det finnas lite hets i vissa (yngre?) kretsar där det verkar pågå någon slags tävling om vem som har flest vänner. Människor som jag vet knappt ens vill prata med varandra, som inte känner varandra, utan känner TILL varandra addar ändå varann. det förstår jag mig inte på. Någon av mina vänner har över 450 friends på Facebook. Hon känner många av dem, men det är inte alls så att hon har kontakt, eller skaffar sig kontakt via facebook med dem. De bara finns där på varandras sidor, som en siffra. Ett pinnhål till att trampa på i jakten efter toppen, efter vinsten i tävlingen.
Det är inte så jag vill att min Facebook-sida ska användas. Jag känner att jag på något sätt vill att de jag addar som friends (skulle jag verkligen presentera dem som "vänner" i verkliga livet, förresten?) ska vara sådana som jag har kontakt med, inte som pinnhål att klättra på. Jag struntar i om någon har tre eller femtiotre vänner. Jag ser det inte som en tävling.
För ungefär 20 år sedan lärde jag känna en människa som fastnade i mitt hjärta. Vi har inte setts sedan dess och jag har alltid undrat vad livet har bjudit henne. Vi har inte haft något naturligt tillfälle att återknyta kontakten, men ikväll fann vi varandra på Facebook. Vilken glädje! Så många år som vi försöker komma ikapp, vill delge varandra om, uppdatera och så vidare. Det var verkligen ett glatt och gott återseende. Tack vare Facebook.
Det är alltså Facebook jag talar om....
Jag har lite delade känslor för Facebook. Tycker att det är ett bra sätt att kunna ha kontakt med vänner som bor långt borta, man kan se fotografier och följa med i varandras liv på ett smidigt sätt. Samtidigt verkar det finnas lite hets i vissa (yngre?) kretsar där det verkar pågå någon slags tävling om vem som har flest vänner. Människor som jag vet knappt ens vill prata med varandra, som inte känner varandra, utan känner TILL varandra addar ändå varann. det förstår jag mig inte på. Någon av mina vänner har över 450 friends på Facebook. Hon känner många av dem, men det är inte alls så att hon har kontakt, eller skaffar sig kontakt via facebook med dem. De bara finns där på varandras sidor, som en siffra. Ett pinnhål till att trampa på i jakten efter toppen, efter vinsten i tävlingen.
Det är inte så jag vill att min Facebook-sida ska användas. Jag känner att jag på något sätt vill att de jag addar som friends (skulle jag verkligen presentera dem som "vänner" i verkliga livet, förresten?) ska vara sådana som jag har kontakt med, inte som pinnhål att klättra på. Jag struntar i om någon har tre eller femtiotre vänner. Jag ser det inte som en tävling.
För ungefär 20 år sedan lärde jag känna en människa som fastnade i mitt hjärta. Vi har inte setts sedan dess och jag har alltid undrat vad livet har bjudit henne. Vi har inte haft något naturligt tillfälle att återknyta kontakten, men ikväll fann vi varandra på Facebook. Vilken glädje! Så många år som vi försöker komma ikapp, vill delge varandra om, uppdatera och så vidare. Det var verkligen ett glatt och gott återseende. Tack vare Facebook.