Blyger

Tänk, jag är så lyckligt lottad.
Jag har så många fina människor omkring mig, på olika håll.
Från minsta lilla bebis som sprider livsglädje till äldre personer som är fulla av livsvisdom.
Till detta tillkommer underbara djur av olika storlek, form och personlighet som berikar mitt liv.
Och den gudomligt vackra naturen som är en källa till kraftpåfyllning.

Idag har jag haft äran att uppleva ett sånt här gott samtal, med en av dessa kloka människor. Jag är så tacksam över det, att vi känner varandra och över våra goda samtal.

Tänk vilka gåvor!
Tänk så rika vi är! Bara vi förstår att se det.

Jag fortsätter på mitt tema och funderar kring varför de militanta ateisterna (observera att jag INTE har något emot ateister som sådana, bara de som är just MILITANTA och aggressiva!) är så rädda för religioner...

Själv är jag kristen.
Och humanist.
Och förespråkar religiös mångfald i motsats till de militanta ateisternas önskan om religiös "nollfald" (mitt ord).

Jag är alltså bekännande kristen och dementerar härmed att en religiös människa automatiskt ogillar andra religioner. För jag har inte problem med människor med annan religiös uppfattning.

Om en hindu tillönskar mig välsignelse i någon hinuisk guds namn så värmer det mitt hjärta och jag känner den omsorg och kärlek som är källan till den människans önskan om välgång för mig.

När jag möter en muslim eller jude känner jag gemenskapen vi delar i den abrahamitiska gudens namn. -Vi har band som abrahamitiska kusiner. Våra gemensamma band till Gud.

När jag träffar en indian så möts vi i vördnaden för naturen och omsorg om den skapelse vi har att förvalta på bästa sätt. Vi delar synen på att finna det gudomliga, den gudomliga kraften, i skog och mark, på berg och i vatten.

Som sagt, jag är kristen och hemma i min bokhylla står Koranen och Bibeln sida vid sida.

Jag har min tro. Jag är trygg i min tro och har inget behov av hetsjakt på andra religioners anhängare.

Varför vara rädd? Varken Koranen eller samisk trolltrumma bits. Vill jag inte läsa Bhagavad Gita eller använda indiandrömfångare så är det upp till mig och jag gör valet. Ingen tvingar mig till varken det ena eller det andra. Men ingen ska hindra mig från det heller.

Precis som Härnösands biskop, Tony Guldbrandzén, så tolkar jag religionsfrihet som frihet TILL religion. Scandic  plockar bort biblar från hotellrummen för att inte "diskriminera" någon. Biskop Tony föreslår att Scandic istället ska erbjuda FLER religioners heliga skrifter på hotellrummen. Det handlar alltså, från biskop Tonys sida om frihet TILL religion, oavsett vilken religion det handlar om.

Det tycker jag visar på en human människosyn.

Jag förstår inte de militanta ateisternas rädsla för religiositet. Det är inte precis så att Bibeln, Koranen, Torah, Bhagavad Gita eller andra heliga skrifter anfaller en människa som kommer in genom hotellrumsdörren...

Läs med här och här.

Jag är så trött.
Så trött på att ett gäng militanta ateister, som dessutom verkar hysa skräck mot religiositet, har kidnappat orden "humanist" och "humanism".

Hur hände det?

Det finns väldigt många som kan klassas som humanister, men det är väldigt, väldigt få av dem som är medlem i det sk. human-etiska förbundet som kallar sig "Humanisterna". Herr Sturmark och hans humanister befinner sig ljusår ifrån min uppfattning om vad det innebär att vara humanist.

Här kan du läsa om humanism och humaniora.

Märk väl att de teologiska universitetsstudierna bedrivs ( i alla fall i de städer jag känner till) vid campusområdet för humaniora.

Jag är kristen OCH humanist.

Och jag tänker återta det ord som tagits ifrån mig, för att smutskastas av militanta religionsfobiska ateister.

Madicken visar idag Di Levas video där han sjunger om frihet.

Vad är frihet för dig?

från vovve.net

En dag....
När jag har funnit min plats, när jag funnit den gård där jag ska slå rot...
Då ska jag låta Eva måla en tavla av min gård. På gården ska det bo en hund. En stor. Så nu, Eva, gäller det att du bunkrar upp med mkt blå-silverfärg, så det räcker till att måla av en grand danois som den på bilden... :-)

från vovve.net

Nu är det vår.
Nu börjar det födas nya små glädjekällor.
Snart kommer blivande hundägare att hälsa på sina kommande familjemedlemmar.
De har små små vassa tänder, pyttesmå klor..... och pyttesmå blåsor....
De blivande hundägarna kommer att märka det... så småningom... när de bekantar sig med små valpmunnar som ivrigt tuggar på det mesta och behöver ett antal rastningar nattetid...
Men vem bryr sig väl om det när de får ens hjärta att smälta...?

Jag lever och har hälsan. Orsaken till min frånvaro på bloggen är att jag haft väldigt mycket att göra ett tag nu... Det har jag fortfarande, men nu har jag i alla falll tagit mig tid att säga hej här... Det har hänt en del sedan sist;

Vi har fått en ny biskop i Svenska kyrkan.
Jag har upptäckt att mängden folkilskna tanter som arbetar inom kyrkan är fler än jag befarat.
Min sjuårige kompis är lite kär i mig, söööta Blyger. (Men hur görhåller man sig till en don juan i den åldern?)
Våren har kommit på riktigt och dofterna från de knoppande träden påminner om himmelriket!
En migränattack strl L har hälsat på.

Bland annat.

På återseende. :-)

Jo, nu har jag varit på återbesök i Avkroken.

Nu har jag gjort nya upptäckter! Alltså:

En del av de familjer som för 15 år sedan ansågs, av en del andra, tillhöra sk underklass eller lägre arbetarklass i bygden har tagit revansch. De har byggt upp sina liv och gårdar. Kör ganska "fina" bilar, har arrangerat sina trädgårdar med diverse prylar,  har välartade barn som med tillförsikt ser på framtiden (med arbete, studier och möjligheter), har nyrenoverade kök och nya tapeter, ja, allt det  där som de INTE hade för 15 år sedan, då "alla andra" hade det.

Det verkar gå i vågor.

Kärleken segrade!

Nu är påsken förbi och vi får leva i dess efterdyningar. :-)

Det är inte långfredag än, jag vet, men snart simmar jag ur bild (ska till Avkroken) så jag passar på att följa Jesus till korset redan idag här på nätet.

Vad påsken EGENTLIGEN handlar om och vad vi FIRAR under påsken, på påskdagen, är Jesu UPPSTÅNDELSE, men jag hade ingen lämplig bild på det, så det fick bli en långfredagsbild istället. Som leder till eftertänksamhet och reflektion, tycker jag.

Jag önskar er alla en fin påsk!


På återseende efter påsk.

Jag befinner mig ofta i miljöer där människor är politiskt korrekta och man talar om saker på ett respektfullt sätt, oavsett vad det handlar om.

Tills idag.

Nu så här i efter hand kan jag knappt förstå vad som hände idag...

Helt plötsligt skedde det något i rummet och samtalet slog om från något helt annat till att handla om socialdemokratisk kyrkopolitik. På ett helt överrumplande osmakligt sätt. Jag blev alldeles stum av förvåning. Människor med akademisk utbildning, som finns med i kyrkliga sammanhang, på olika nivåer, vältrade sig i en gemensam nedsättande syn på socialdemokratisk kykopolitik. Riktigt ordentligt nedsättande ton, som jag ALDRIG hört dem uttala sig om något över huvud taget tidigare.

Sedan NÄR är det ok att tala nedsättande om en enda sak -socialdemokrati- samtidigt som a l l a andra diskussionsområden behandlas med värdighet och respekt??!?!?

Är det FULT med ett enda partis kyrkopolitik?

Är det fult med socialdemokrati?
Vad har jag hamnat i för sammanhang?

Vad tycker du?

Man behöver inte vara lik sina vänner. Det går bra ändå...
:-)

Tänk, jag hamnade av någon anledning i ett evigt klickande och besökande på diverse bloggar ikväll. Jag insåg att jag lever i en helt annan värld än de människor jag en gång kände... Helt ovetandes om det så lyckades jag komma till en blogg som hör hemma på en liten ort långt ut i bushen. Avkroken. Där bodde jag tidigare. För länge sedan. Länkar vidare från denna blogg ledde mig vidare in i den mörkaste av mörka skogar i Avkroken.

Jag är helt förundrad. Kvällens läsupplevelse har väckt många tankar. När jag bodde i Avkroken var dessa bloggare små barn och senare lite större barn. Nu har de passerat tjugo och de har ett skrämmande dåligt språk. Ibland ser jag inte att läsa vad det står. Varför är det så? Bekräftar det här fördomarna om hur insnöade avkroksungdomar är?... Jag vet inte. Jag är själv förundrad. Något har hänt sedan min tid. Vad gjorde jag när jag var tjugo? Vilka visioner och drömmar hade jag? Vad ville jag med livet? Vad var normen? Var låg ribban? Allt är så annorlunda nu. Det har odlats någon slags kultur i Avkroken som jag känner mig främmande inför. Vad har hänt?

När jag bodde i Avkroken uppmuntrades ungdomar att "göra bra ifrån sig" i skolan, vara ordentliga och "göra något av livet". Pröva vingarna, gå ut i livet, utbilda sig, skaffa sig erfarenheter, se nya saker och sedan återvända hem, med kunskaper, utbildning, en vidare blick av vad "livet" kan innebära.

Nu är det annorlunda. Barnen ( som jag har förstått det på dem jag känner som bor kvar i Avkroken) blir inte uppmuntrade att "göra bra ifrån sig" på skolan på samma sätt, för varken de själva eller deras föräldrar har några ambitioner vad gäller den biten (därav det svårbegripliga bloggsvenskan?)... Ungdomarna lever rövare i byn på nätterna, festar och stökar på med diverse fordon (är alla "chaufförer" nyktra?)... De uppmuntras att stanna kvar i bygden och det som tidigare var normen, att flytta hemifrån vid 16 års ålder (pga flytt till gymnasiestudieort), finns inte längre. Nu är de betydligt äldre innan de flyttar hemifrån och det beror INTE på bostadsbrist. Snarare brist på navelsträngsklippning, eller brist på arbete (=smidigt att stanna i föräldrahemmet) vilket absolut inte var en orsak nog till att stanna hemma när jag bodde i Avkroken.

Det odlas en kultur i denna bygd som är ny för mig; familjebildande i unga, unga år. Mer regel än undantag numera, verkar det som. Tjejerna hinner inte alltid med gymnasiet innan det är dags. Antalet tonårsmammor utan en pappa med i bilden har ökat från att inte finnas alls under 20 års tid, till att nu, på några år, vara uppe i ett överraskande stort antal.

Tidigare fanns det ett slags ideal om att man skulle vara utbildad, arbeta ett antal år, få livs- och arbetslivserfarenhet innan man flyttade (ev) tillbaka och bildade familj. Nu är det lite tvärtom, verkar det som; bli tillsammans med redan befintliga bybor, bo kvar hos föräldrarna (eller flytta ihop i nån liten tom stuga i byn), strunta i utbildning, var arbetslös, eller ströjobba på äldreboendet i grannbyn, pyssla med skoter- och/eller bilhandel, skaffa barn (usch, jag gillar egentligen inte uttrycket "skaffa", men i det här fallet är det nog ibland det som det handlar om) och lev på a-kassa och barnbidrag.

Jag förstår inte vad som hänt.

Alltså, livet är så olika för alla människor och med det här inlägget menar jag INTE att alla ska flytta från Avkroken, läsa vidare m.m.. Jag bara reflekterar och funderar på hur det kommer sig att mentaliteten har blivit så annorlunda. Hur kommer det sig att livet stannar innanför Avkrokens staket? Finns det inte längre någon hunger efter mer? Beror det på att föräldrarna själva inte ser någon ljus framtid eller möjlighet att förverkliga drömmar och därmed heller inte kan tända en längtan eller lust hos barnen?

Men vad händer om de vaknar upp en dag och undrar:

Var det allt? Hade inte livet mer att ge?