Blyger

Att vakna mitt i natten och tro att man håller på att föda barn är inte riktigt behagligt.

Den människa som inte har kallsvettats av mensvärk, som inte har sjunkit ihop pga kraftlöshet i låren, som inte har känt känslan att ryggen håller på att gå av kanske inte riktigt kan sätta sig in i hur det känns att vakna upp med kraftig mensvärk. Men jag lovar, det är rätt obekvämt.

Jag överlevde natten tack vare smärtlindrande mediciner, värmekudde och radioprogram som distraherade. Återigen har jag tagit mig igenom dessa kramper. Men utan att få något barn som belöning.

"Du Blyger, nu kommer det bli en hel del handskakande för din del. Du kommer att träffa mina kompisars föräldrar. Ja, en del av dem är faktiskt lite tjocka av sig, så du får vara beredd med plåster i fickan, ifall de gör illa dig i handen då de hälsar på dig."

www.fotoakuten.se


Först var det K1. En av de mest varmhjärtade människor som finns, med mängder av rymder och vrår inuti, med klokhet, dimensioner och styrkor som inte är av denna värld. Fortfarande idag överraskas vi av hur oerhört många gemensamma beröringspunkter, liknande historia, bakgrund och erfarenheter vi delar. För evigt finns K1 i mitt hjärta.

En liten sväng höll hon mig i handen, hon som är ett vandrande evangelium, hon som tänder ljus inuti, som lyckats gå genom livet oförstörd, trots att åren har bjudit på oerhört många törnar. Hon vandrar fortfarande intill mig, oavsett geografisk distans. Vi fann varandra och det kommer alltid att vara något speciellt mellan oss. Kärlek och värme. Min älskade Ljuständare.

K2 pratade om kvällsbönen med änglar som vandrar runt huset. Sedan torkade K2 mina tårar. Den varma handen doftade svagt av hudkräm. "Det kommer att ordna sig" sa K2. Vi delade många, många stunder tillsammans. Det var den mest livsbejakande, livgivande och livsfrämjande tiden jag hittills upplevt i mitt liv. Förmodligen kommer jag aldrig någonsin mer i livet få uppleva något liknande. K2 förvandlades till Älgkon. För evigt är vår relation förändrad. Älgkon har många sidor, men rummet i hjärtat där K2 bor besöker Älgkon aldrig. Har inte tillgång till nyckeln. Sorgligt och en evig saknad.

Blenda såg ut att ha ramar och verkade klok. Det stämde. Blenda kunde det där med att se skeenden i större perspektiv, kunde förstå och definiera. Blenda är ett flockdjur och i den ingick flera varmhjärtade varelser. Hos dem finns en extra plats. Min plats. Vi ingår hos varandra nu.

Klok som Ugglan är det inte många som är. Så otroligt djupt vi lyckas dyka ner när vi monterar på oss simfötterna och snorkeln! Ibland plaskar vi vid ytan. Och ibland hovrar vi på något sätt ovanför verkligheten. Ugglan förstår saker, har varit där själv, har upplevt, känt och erfarit. Ugglan är som Kristus som vet var det är att vara människa. Ugglan är ärlig och rak, utan omskrivningar eller annat trams. Utan krusiduller, annars kan det lika gärna vara. Vi är lika på det sättet. Nu är vi lika till utseendet med. Förutom att Ugglan är avundsjuk på min nuvarande frisyr. Ugglan påminner om K2 och det kan jag förstå. De har liknande historia, liknande väg de vandrat. Den väg som jag försöker förstå mig på. Både Ugglan och K2/Älgkon ser nyktert på livet. Det finns inget utrymme för att sväva i det blå eller romantisera kring saker på sådant sätt att man tappar fotfästet när verkligheten hinner ifatt.

Jag är rik. Jag är så himmelens rik! Jag är välsignad med de vackraste, klokaste, gudagåvorna som dessa änglar är.

Reflexer som vidarebefordrar det gudomliga ljuset.

TACK!

Jag fick ett sms idag.

Det mest underliga jag fått, tror jag.

Texten i smset från en relativt ytlig bekant definierade något som har med mig att göra.

Mannen som skickade meddelandet definierade en av mina relationer på ett sätt som ingen gjort tidigare, varken jag eller någon annan i omgivningen.

Genast blev det hela mer verkligt, på gott och ont.

Med skälvande knän låter jag det sjunka in bit för bit.

Tänk att det händer något när man sätter ord på saker.

Jag tycker så illa om separationer.
Jag gruvar mig långt i förväg.
Oroar mig och känner hur det sliter i mitt hjärta.

Det är inte alla separationer som är svåra.
En del går obemärkta förbi.
Men dem lägger jag ju inte märke till.
Det är de svåra som kräver min uppmärksamhet.

Jag står inför flera separationer och avsked.
Jag ska släppa taget.
Jag ska leva utan det/den som finns med mig nu.

Jag avskyr det.

Det skär inuti, det gnager och skaver.

Jag vill inte.

Måste det verkligen bli så här,
måste vi skiljas åt?

www.fotoakuten.se


Det är för oss solen går upp och lyser som guld.
För kärlekens skull.

GRATTIS Helena Jonsson!!!

...Som vann Jerringpriset 2010,

som blev utnämnd till Årets kvinnliga idrottare

och som fick Svenska dagbladets bragdguld!!!

Blåsningen på TV3 har roat mig ikväll.

Blåsningen av Christine Meltzer bjöd på skratt!

www.tv3.se

Idag tänker jag på min lilla kattvän som är bra på att påminna mig om att ta pauser. Det är så mysigt att bara släppa taget om tangentbordet, kliva upp från arbetsbordet och gosa med den spinnande katten.

Idag har jag inte gosat med min kattvän, men jag skulle gärna göra det nu ikväll, efter en lång och effektiv dag som dock inte innehållit det allra viktigaste... Än i alla fall. Jag hoppas att jag kan komma till skott nu ikväll, att jag få ändan ur vagnen och kan lägga mig nöjd till natten.

Det är mycket som ska ordnas med i terminsstarter.

Som ledamot i en styrelse har jag uppdrag att vara kontakt ut vissa delar av samhället, sprida vårens information och program.

I egenskap av ordförande i en annan styrelse ansvarar jag för kontakterna med vårens gästföreläsare, för planering av schema och kommunikation med nya och gamla medlemmar. Jag ansvarar för att styrelsearbetet rullar på och att alla ledamöter utför sina åtaganden, trots geografiska avstånd m.m.

Idag har jag ägnat en hel del tid till att ordna med vårens program för en av de ovan nämnda föreningarna, har kontaktat föredragshållare, ledamöter och andra inblandade. Sådant tar verkligen tid!

Jag har bokat tågbiljetter inför kommande fortbildningsdagar och retreat. Jag har även ordnat med boende inför dessa dagar.

Telefonsamtal och mailkontakt har jag haft angående mina tre kommande helger som kommer att vara av det mer upptagna slaget, med engagemang i tre olika städer, där jag har olika uppdrag att utföra.

Jag har planerat ett gästspel på en ort en bit ifrån där jag bor. Jag, kontraktsprosten och den internationellt ansvariga representanten i stiftet har planerat för en inspirationsdag inför den kommande fasteinsamlingen.


Inför söndagens högmässa har jag läst och mediterat över texterna, funderat på psalmer och böner, tema och kontextualitet.

Tvätten har tvättats och cykeln har varit på reparation. Jag har pratat vintersporter och delat erfarenheter, tips och idéer med den lokala cykelreparatören och även fått inspiration till utflykt till en grannort framöver. Om jag nu bara hade en ledig helg innan snö och is tinar bort...

Jag har hälsat på min käre, goe, charmige, gammalkyrklig vän som sliter så med dem han kallar för heretiker, mina andra vänner, alltså. Han är en godhjärtad människa. En som vill förstå andra, men som har en förmåga att hålla fler trådar i luften samtidigt än vad omgivningen fixar. Så han tycker de är heretiker. De går liksom inte linan ut, håller sig inte till den ideologi, teologi eller linje de säger att de gör. Tycker han. Inkonsekvens var dagens samtalsämne. Jag kan hålla med. Men inte tycker jag att det är kätteri, även om jag kan förstå min vän, utifrån hans position och bakgrund.

Det har varit en produktiv dag.

Men jag har inte gjort det jag verkligen måste göra. Jag har inte arbetat med det som måste bli klart inom kort. Jag har en deadline som närmar sig med stormsteg. Som vanligt. Men nu är många andra saker ordnade, så nu kanske jag kan koncentrera mig på detta och slappna av när många andra uppgifter är klara.

Hoppas!

Sedan väntar kattgos!

:-)

Det finns en låt som mitt hjärta gungar i takt med ibland.
När jag känner en speciell sorts värme och kärlek inuti mig.
När jag känner mig fylld av ömhet och tacksamhet.
När hjärtat har berörts på ett alldeles särskilt sätt.
När jag upplevt helig mark.

Hon är så söt när hon sover.



Det finns en annan låt som vaggar mitt hjärta vid andra tillfällen.
När jag känner mig eftertänksam.
När jag tänker mig lite dyster.
När jag drömmer mig bort.
När jag tänker på olika livsöden.
När jag längtar.

I saw what I saw.

Och nu är godiset slut.

Typiskt.

Jag lyssnar på bästaste Melissa Horn och hennes låt Lät du henne komma närmre? och tänker....

Bild från www.lio.se


Jag har en släkting som väntar barn.

Någon gång detta år eller nästa kommer barnet.
Någonstans där ute i världen finns min släktings och hennes mans barn.
Kanske är barnet fött nu,
kanske finns det i Guds längtan.
Men snart ska de mötas.
Barnet som väntar på sina föräldrar
och föräldrarna som väntar på sitt barn.

En adoptionsgraviditet tar olika lång tid.
Men man vet med säkerhet att det blir ett barn en dag.

www.fotoakuten.se


För många år sedan, när jag var liten, kände jag en flicka.
Jag minns henne som godhjärtad.
Men redan som 5-åring reagerade jag
och tänkte att denna flicka var ett vilset barn.
Hon fick utbrott,
spottade och bet sina kompisar,
klöste så skinnbitar lossnade.
Vi gick på kyrkis tillsammans,
gick de första åren i skolan i samma klass
och vi åkte på fritids sportlovsresa
till fjällen tillsammans.

Jag minns att jag brukade leka med flickan ibland.
Hon kom oftast hem till mig,
för hemma hos henne var det ofta stimmigt
och högljutt med styvsyskon
och skrikande styvmamma
som gav flickan skuld och skäll
i tid och otid.

Det var lite svårt att leka ibland,
för hennes humör slog om så snabbt
och hon blev arg eller tjurig.
Redan som litet barn förstod jag.
Det var ingen vänlig miljö
hon växte upp i.

Jag minns när vi var i fjällen
med fritids.
Ibland kommer jag att tänka på den resan.
Minns med en svidande klump i magen.
Det blev konflikter mellan barnen,
som alltid,
denna gång med flickan
som en av de arga.
Jag minns så väl hur ett annat barn
pratade med mig inne i rummet
som jag delade med flera.
Vi pratade så där elakt som barn
kan överraska en med att göra.
Om flickan, att hon var dum.
Vi sa säkert andra saker med.
Jag minns inte.
Sedan öppnades garderobsdörren
i rummet där vi satt.
I garderoben satt flickan.
Hon sa inget ett ljud.
Hon tittade på oss en stund.
Sedan gick hon.

Det gjorde ont i magen på mig.

Men hur kändes det för flickan?

Jag får fortfarande ont i magen
när jag tänker på den här händelsen.
Jag har ofta undrat hur hon haft det, flickan.

För något år sedan tog hon kontakt med mig.
Vi smsade och mailade någon gång.
Inget mer.

Jag ramlade in på hennes blogg förra veckan.
Läste gamla inlägg.
Jag blev så förvånad.
Hon visade bilder på bloggen.
En bokstavsbok från skolan.
Hon visade en sida med bokstaven B.
Det stod

"Bb Bb Bb Bb Bb Bb Bb Bb Bb
B som i Blyger. Min bästa vän."

Hon har ett stort hjärta.

Hon har sannerligen ett stort hjärta.

Och jag hoppas att hennes hjärta
inte blir trampat på mer.