I min vardag stöter jag då och då på människor som bär för stora kostymer...
Jag förundras av hur otroligt lika de är, hur mycket de påminner om varandra, trots att de bär så vitt skilda kostymer... En del har svarta, andra har bruna i manchestertyg, eller regnbågsfärgade, chockrosa, illröda, knallblåa, lila, vita eller kanske i en beige ton...
Det som gör dessa människor så lika är att de bär för stora kostymer.
I sin energiska kamp att försöka fylla ut kostymen för att se ut som De Stora Grabbarna tar de till diverse knep. De förstår inte att De Stora Grabbarna har sytt upp kostymen efter sina egna kroppar och inte gjort tvärt om och måttat efter någon de skulle vilja se ut som, för att sedan behöva blåsa upp sig för att kunna bära kostymen.
De förstår inte att det inte är storleken på kostymen som räknas, utan att man har en kostym som man själv känner igen sig i, som man känner sig trygg och bekväm i.
Det finns ett fenomen bland dessa människor som jag ömsom förundras över, ömsom irriterar mig på. Det handlar om när dessa människor sårar andra genom sin uppblåsthet, hysteriska spändhet och stelhet (som ska hjälpa dem att sträcka på den stora kostymen??) och paniska rädsla att tappa ansiktet och kontrollen över den bild de vill ge av sig själva.
Resten av detta blogginlägg kanske bör undvikas av den som inte vill läsa hårda ord. Från och med nästa stycke kanske jag inte är så len i truten....
Ett av de områden där jag finner dessa för stora kostymer är ibland i kyrkliga kontexter, bland människor som jag uppfattar som osäkra, omogna, vilsna och med dålig självkänsla. Det är som att det finns någon slags mentalitet som säger "the more the merrier". Jag säger: Eller hur!?!?!
Alltså:
Man är INTE mer religiös än någon annan bara för att man anammar alla olika slags fromhetstraditioners mest konservativa värderingar i ett enda samelsurium. Man når inte Gud mer än någon annan bara för att man urskillningslöst rycker tag i all utmärkande kultur från Trosrörelsen, Evangeliska Frikyrkan, Missionsprovinsen och katolska kyrkan och blandar det i en enda geggig röra och försöker applicera den, eller kasta den i ansiktet på människor, inom ramarna för till exempel den evangelisk-lutherska kyrkan i Sverige (Svenska kyrkan).
Man blir, enligt min lutherska mening, inte mer kristen bara för att man fastar, använder böne-/rosenkransar eller pilgrimsvandrar. Man blir inte mer kristen för att man tittar snett på människor som inte valt att leva som man själv gör. Man blir inte mer kristen av se föraktfullt på människor som inte ber bordsbön, bor ihop utan att vara gifta, som dricker alkohol, som inte talar i tungor, som blir kär i någon av samma kön, som inte kliver upp tidigt på morgonen, som inte tycker att de enda radiokanalerna man kan lyssna på är P1 och P2.
Man växer inte i en för stor kostym genom att, som kvinna, tala nedsättande om och ha en dålig attityd gentemot olika feministiska teorier bara för sakens skull. Man vinner heller inte (vettiga) mäns förtroende genom att bete sig så och försöka efterlikna vissa mäns taskiga attityd. Det blir bara fånigt, genomskinligt och patetiskt.
Man ses inte av De Stora Grabbarna som en i gänget för att man anammar extremhögerkristna värdekonservativa åsikter, blandar en släng av det karismatiska och evangelikala med romersk-katolsk rättfärdiggörelselära och ämbetssyn. Det funkar inte så.
Den för stora kostymen blir inte lagom genom att man använder alla yttre attribut som finns att tillgå.
Det är sant!
Kostymen får inte rätt storlek bara för att man oreflekterat belamrar sin omgivning med DRIVOR av alla möjliga religiösa symboler, tapetserar med krucifix, fiskar, kors, ikoner, rosenkransar eller hänger femtielva kors och grejer om halsen, handlederna, på väskan, jackan, bilen, överöveröverallt. Visst, man kan använda dessa attribut, gärna i rimliga mängder, men tro inte att de gör dig förmer än andra.
Kostymen blir inte lagom av att man berättar om och om igen om sin fasta för människor. Se Matt. 6:6 och Matt. 6:17, (Ska man så hålla sig till luthersk kontext så kan man, om man vill, läsa i Stora katetesen vad Luther hade att säga om bland annat fasta och andra yttre och synliga gärningar)
Det är heller inte så att kostymen blir mer lagom för att man forcerar förbi sina egna utvecklingsstadier och försöker låta bli att stanna upp vid de olika nivåerna för att mogna i dessa. Tvärtom, det kommer bara surt senare...
Bilden av människor i lagom och för stora kostymer påminner mig om hundar.
Hundar som är trygga i sig själva står stadigt på marken och det bekommer dem inte om det blåser och är oroligt omkring dem. De litar på sin förmåga och känner sig inte hotade.
Nervösa, otrygga hundar är ofta hoppiga, bjäfsiga och nafsiga. Hugger när man minst anar det, kanske även oprovocerat och skrämmer och sårar genom sitt beteende.
Till människor med för stor kostym skulle jag vilja säga:
Styr upp ditt liv!
Ta tag i din dåliga självkänsla, för dina medmänniskors och Guds skull!!!
Skaffa en kostym i din egen storlek och SLUTA SNEGLA PÅ ANDRAS!
Uppdatering: Läs även vad MADICKEN skriver om dålig självkänsla.
