Blyger

För några veckor sedan fick jag ett överraskande SMS.

"Dear Jesus, the woman reading this is smart, beautiful and strong and I love her. Help her live her life to the fullest. Please promote her and cause her to excel above her expectations. Help her shine in the darkest places where it is impossible to love. Protect her at all times, lift her up when she needs You the most and let her know: When she walks with You she will always be safe. I love you, sister!"

Jag brukar radera de flesta SMS när jag har läst dem, så att inte hela inkorgen blir full. Detta SMS är ett av dem som blir kvar i mobilen, som jag återkommer till om och om igen. Ibland bara kommer de, glimtarna som vittnar om gudomlighetens närvaro i våra liv.

Lennart Lundmark har skrivit boken Stulet land. Han har ägnat en stor del av sitt yrkesliv till att forska kring samernas historia och framförallt kring frågorna om statens övergrepp på samerna vad gäller bland annat markfrågan.

HÄR kan du läsa mer! (Gör gärna det!!!)

Samtal en kväll i november.

-Alltså, jag har tänkt på en sak. Du är verkligen som en älgko.
-Ja... Det har du nog rätt i, jag känner mig lite som en älgko. Som gör mig oönskad och obekväm att vara nära, som stöter bort och jagar iväg dig, så du släpper taget, så vår relation kan ta ny form.

Det gör ont att vara fjolårskalv som blir bortstött, som får uppleva den tidigare toleranta, trygga älgkon stampa med frambenen, luta de stora öronen bakåt och skrämma iväg junior när den nya kalvens ankomst börjar närma sig.

Det gör också ont att vara älgko. Det gör ont i hjärtat att (av kärlek) stöta bort junior, att såra fast det är av omsorg, för att kalven ska ta nästa steg i utveckligen att kunna stå på egna ben och bli självständig.

Älgkons och fjolårskalvens vägar skiljs åt så småningom. Minnet av deras närvaro i varandras liv kommer att blekna något, men en älgko och hennes kalv minns alltid varandra i hjärtat och när deras vägar korsas i framtiden är det i glädjens och igenkännandets tecken.

Idag är det en dag som jag längtar efter ibland.

Domsöndagen.

Denna dag ska jag njuta av med bland annat en promenad i gnistrande snö till min hemförsamlings kyrka där vi ska fira högmässa.

Ännu ett år är tilll ända och det är dags att summera vad det innehållit...
Återkommer till det senare.

Nanne Grönvall sjunger om Cirkus Homo Sapiens:

"Slå dig ner och låt dig hälsas hjärtligt välkommen
Till vår makalösa Cirkus Homo Sapiens
Största möjligaste tystnad nu om jag får be
Låt oss vänta glatt på vad som härnäst kommer ske...

...Slå dig ner och låt dig hälsas hjärtligt välkommen
Till vår makalösa Cirkus Homo Sapiens
När du tror att du har hört det värsta som man kan
Ska du se att snart så kommer örats överman...


...På tv:n ser vi våld av alla slag
Och underhållnihg kallas det, vet jag
Vem reagerar på en blodig kropp
Eller på töntarna på TV-shop
Men om nån svär, nån visas naken
Eller slipsen sitter fel
Ja, då rings klagomuren ner!..."

Cirkus Homo Sapiens...
Ja, en dag för några år sedan mötte jag en man som insåg att vi skulle dela samma eftermiddag,
på ett möte med ett gäng kyrkopolitiker. Han tittade på mig med bedrövade ögon,
tog ett djupt andetag och suckade tungt.
Sedan sa han: "Välkommen till cirkusen."

Jag blev påmind om hans ord idag och dessa påminde mig i sin tur om Nannes låt "Cirkus Homo Sapiens".
Vi människor lever i en cirkusliknande miljö emellanåt. Ibland är vi med och skapar denna cirkus och ibland blir vi mest bara exponerade för cirkusen utan att vi medverkat till föreställningen... 

Okunskap.
Trångsynthet.
Ointresse.

Bad attitude.

Ger hjärnblödning, magsår och hjärtinfarkt.

Snart smäller det!

Årets STOCKHOLM HORSESHOW går av stapeln 28-30 november.

Panta rei -allt flyter.

Det rinner.
Ibland porlar det i sakta mak.
Ibland är det i strida strömmar.
Det står aldrig stilla.
Det flyter ständigt.

Ibland är jag fruktansvärt trött på det,
att det inte kan få vara lite lugnt och stilla en stund.
Önskar att det kunde få vara som det är ett tag,
så jag hinner med,
hinner andas.

Landa.

Panta rei.
Allt flyter.
Och jag forsar med.
Strida strömmar emellanåt.
Får kallsupar och tappar andan.
Kippar efter luft och försöker ta mig uppp över ytan.
Plaskar med armarna.
Inser att den fasta grenen som hållit mig kvar
när det forsat omkring mig inte längre är där.
Grenen är inte där.
Den har en annan funktion nu.
Den flyter med, står inte fast.

Vi är två grenar som flyter i samma vatten.
Ingen av oss kan hjälpa den andra.
Ibland stöter vi på varandra i vattnet
och delar en liten stund på vägen
innan strömmarna för oss åt olika håll igen.
Vi vet aldrig när vi kommer mötas igen.
Vi vet inte när.
Vi vet inte om.
Men jag hoppas.

Panta rei.
Kanske för strömmarna oss samman igen.

Två grenar i ett strömmande vatten.

Vi delade en stund tillsammans. Vi såg ljusets låga brinna. Hon sa:

"MIn vän, du kan aldrig vända tillbaka.
Det finns inget där.
Tillbaka är inget alternativ.
Tillbaka är inte detsamma som hem.
Att vända hem är inte att vända tillbaka.
Det som varit går inte att möta igen.
Tillbaka kan du inte gå. Hem kan du gå.
Men inte tillbaka."

Min älskade vän, Stav-Stina, befinner sig just nu i norraste norr för att öva upp sina lärjungar i skidåkandets konst. Det är underligt hur ett samtal om skidåkning kan övergå till att bli ett samtal med existentiella frågor i skidåkningsmetaforer...

Ibland är livet som en lång uppförsbacke som man måste staka sig uppför. Man måste vara beredd på mjölksyra, vara målfokuserad och höja blicken, se krönet som väntar på toppen av backen.

Ibland är livet kuperat, med en blandning av nedförs- och uppförsbackar om vartannat, blandat med knixar, kurvor och oväntade gupp.

Ibland är livet som en utförsbacke. Det kan gå lätt och smidigt och vinden fladdrar i håret. Samtidigt kan det börja gå för fort, man kan få fartblindhet eller drabbas av svindel. Man kan krascha rakt ut i en snöhög eller -än värre- rakt in i ett träd om man inte hinner med att svänga då spåret byter riktning.

Ibland är livet som ett ganska lugnt skidspår, ganska rakt och förutsägbart. Men har man vallat fel får man ändå bakhalt och måste staka sig fram....

Om man måste staka mycket får man riktigt starka armar och schyssta magmuskler.
Men det förutsätter att man når krönen någon gång ibland, så man får vila och skölja mjölksyran ur systemet.
Annars kroknar man och faller ihop som en skid- och stavhög mitt i backen...