Blyger

Psalmer är bestämda (tack för tips här på bloggen!), maten planerad, bullarna snart bakade och om några dagar står en stor lokal dukad och smyckad för att ta emot ett hundratal människor som delar den smärtsamma begravningsdagen med mig.

Av olika anledningar sker begravningen, på gott och ont, i kretsen av de närmaste och jag undrar hur minnesstunden (med lagad mat, inte någon smörgåstårta eller landgång...) skulle sett ut utan detta beslut, med tanke på hur många som ändå anmält sig...

En människa med oerhört många vänner har gått ur tiden.

Jag bär inte sorgen själv, jag delar den med många. Det känns skönt. Att sörja tillsammans ger en känsla av extra styrka, som att vi klarar av detta tillsammans, vi tar oss igenom på något sätt...

Men det är tungt.

En människa med självklar plats i mitt liv fattas mig!