Blyger

Jag satt uppe nästan hela natten.
Hade en deadline som närmade sig med stormsteg.
Satt vid datorn och skrev i mörkret medan Vännen sov gott i min säng på andra sidan rummet.
Jag hann färdigt med mitt arbete och kunde lägga mig att sova en timme innan det var dags att kliva upp igen. Det var alldeles mörkt ute när vi klev upp. -15 grader och rimfrost i träden. Staden sov när vi gav oss iväg. Bilen var kall, men Vännen varmkörde den en stund medan jag ägnade mig åt att torka upp vattnet från en blomvas som tippat omkull på golvet mitt i allt packande.

På vägen till stationen åkte vi genom den vintriga tystnaden förbi hos den färggranna familjen och lämnade en julklapp i brevlådan, Vännen släppte av mig på tågstationen och vi sa hej då. När vi ses nästa gång har Vännen varit till Afrika en sväng. Trötta och lite vemodiga var vi när vi skildes åt.

Jag gick in på tågstationen och köpte en bok som jag länge tänkt att jag ska läsa, men som jag inte hunnit med.




Jag har följt Heberlein ett antal år, men har hittills inte haft tillfälle att samarbeta med henne. Hon är en reflekterande etiker och filosof som har skrivit kloka och tänkvärda saker och diskuterat och reflekterat i radio vid många tillfällen.

Det är svårt att leva med en sjukdom eller skada som inte syns. Jag vet. Det är svårt att leva med svår ångest som är så hemsk att det känns som att man kommer att självdö om man bara struntar i nästa andetag. Det är fruktansvärt att känna att man själv fattas i sitt liv.

Det är en naken bok hon har skrivit, Heberlein. En utlämnande bok. En bok som ger konsekvenser inte bara för henne själv, utan även för hennes anhöriga. Det är hon fullt medveten om, som den reflekterande etiker hon är.

Jag köpte boken på tågstationen och sjönk ner på tågsätet med all min packning runt omkring mig. Väldigt trött efter att ha sovit bara en endaste timme under natten. Såg fram emot en dag i lugn och ro, med sömn och bokläsning, med vackert vinterlandskap som utsikt, med en längtan efter några vänner jag skulle möta efter tågresan. Det var lugnt och stilla på tåget, det var rogivande att titta ut över landskapet som vi passerade. Jag läste om Heberleins svåra tid, om kampen, om livet och sjukdomen, om ångesten och förtvivlan.

Jag förstod inte då att det hela samtidigt utspelade sig i en annan människas kropp precis när jag läste om hur det var för Heberlein vid tiden för bokskrivandet.

Skillnaden var att bara att denna gång tog det slut.

Livet tog slut.

Han avslutade sitt liv.

Samtidigt som jag satt i lugn och ro och njöt av en tyst och stilla dag så kämpade Vilsna Mannen för sitt liv. Alldeles ensam. Han har gjort det så många gånger förr. Hans föräldrar har ständigt levt med en oro för sin sons hälsas och livs skull.

Den här gången orkade han inte.

Det har hänt förr att han inte orkat.

Men då har någon funnit honom i tid och fört honom tillbaka till livet.

Den här gången var han bortom det jordliga livet när han blev funnen.

Han avslutade sitt liv. Det var ett liv som hade kunnat vara i 40-60 år till, men det tog slut i december 2009, precis innan jul. Han familj, släkt, vänner och kollegor har nu upplevt en jul bedövade av chock och sorg. Konsekvensen av Vilsne Mannens handlande slutar inte vid honom, utan är något som alla i omgivningen får leva med. För några är det tomheten som är mest påtaglig, för andra påminnelsen om den egna dödligheten, självkritik, skuld och skamkänslor.

Många frågor. Inga svar.

Där satt jag på tåget och läste och sov gott i omgångar medan en annan människas liv rann ur kroppen.