Blyger

Jag vet hur det är.
Att slungas in i mörket.
Där chock, ångest och smärta råder.
Jag vet hur det är.
Cellerna minns.
Hela mitt jag bär erfarenheten
som ingen oinvigd kan förstå.

Jag vet hur det är.
Och blir smärtsamt påmind
när någon i min omgivning
tvingas göra samma erfarenhet.

Han slungades in i mörkret förra veckan.
Nu stapplar han omkring,
irrar i mörkret,
snubblar och slår sina knän,
skrapar upp handflatorna och blöder.
Är förtvivlad och kallsvettas,
mår illa och har svårt att greppa
vad som sker i omgivningen.

Han var den som fann sin älskade familjemedlem död,
som drabbades av det obeskrivligt onda
på ett obarmhärtigt sätt.
Han var den som först skakades av
detta oväntade och chockerande dödsfall
som kommer att forma och färga
resten av hans livstid
på ett eller annat sätt.

Han var den som satt hos sin döde son
till dess polis och läkare kommit på plats,
till dess det var tid att släppa taget
och låta begravningsbyrån transportera
kroppen till den rättsmedicinska avdelningen.

Den som talar om att det inte finns synd i världen
har nog heller inte blivit drabbad av den,
har inte fått erfara hur ont det kan göra
att leva i en brusten skapelse,
där döden är närvarande som en konsekvens
av denna brustenhet.

Jag vet hur det känns.
Jag har varit där.
Hela mitt jag bär med sig erfarenheten
av att slungas in i mörkret.
Där chock, ångest och smärta råder.