Två ensamma älgar i skogen
Som en älgko heter ett av mina tidigare inlägg...
Foto: www.fotoakuten.se
"En fjolårskalv ensam i skogen" heter denna bild på www.fotoakuten.se.
Nu står fjolårskalven på egna ben där i skogen,
nu har älgkon och kalven gått åt olika håll.
Kalven är lite nyfiken på vad skogen och livet har att ge, hur det ska gå nu när den trygga älgkon, med de stora, starka och skyddande frambenen inte finns där i kalvens omedelbara närhet längre.
Älgkon känner sig ganska trygg med att kalven kommer att fixa det, hon har sett kalven växa och utvecklas, lärt sig en del läxor efter vägen -en del mer dyrköpta än andra, men alla värdefulla- och hon är stolt över sin kalv. Hon känner igen sig i kalven, ser att kalven tagit efter henne, tagit del av hennes erfarenheter av livet och liknar henne lite.
Ändå finns det lite vemodighet i avskedet. När ses de två igen? Hur kommer vägens vandring se ut? Var kommer stigarna ta dem?
Kalven vänder mulen mot världen, lyfter huvudet och vädrar, känner älgkons trygga närvaro i ryggen och börjar den ofrånkomliga vandringen på egen hand.
Kvar står älgkon, även hon vädrandes i luften, försöker minnas doften av sin kalv, försöker minnas doften för att kunna känna igen kalven i framtiden. Hon står stilla en lång stund, summerar tiden de haft tillsammans, hon och kalven. Det är dags, hon vet det, hon vet att hon kommer att ha fullt upp med den nya kalven som väntas inom kort, men ändå kan hon inte riktigt släppa sin fjolårskalv...
Och hon kommer alltid att stå beredd ifall hon hör sin fjolårskalvs rop på hjälp någonstans i skogen.
Det har hon sagt.
Och det vet kalven.
En fjolårskalv ensam i skogen.
En älgko ensam i skogen.
För att de måste, för att det var dags, för att nytt liv väntar.
Foto: www.fotoakuten.se
"En fjolårskalv ensam i skogen" heter denna bild på www.fotoakuten.se.
Nu står fjolårskalven på egna ben där i skogen,
nu har älgkon och kalven gått åt olika håll.
Kalven är lite nyfiken på vad skogen och livet har att ge, hur det ska gå nu när den trygga älgkon, med de stora, starka och skyddande frambenen inte finns där i kalvens omedelbara närhet längre.
Älgkon känner sig ganska trygg med att kalven kommer att fixa det, hon har sett kalven växa och utvecklas, lärt sig en del läxor efter vägen -en del mer dyrköpta än andra, men alla värdefulla- och hon är stolt över sin kalv. Hon känner igen sig i kalven, ser att kalven tagit efter henne, tagit del av hennes erfarenheter av livet och liknar henne lite.
Ändå finns det lite vemodighet i avskedet. När ses de två igen? Hur kommer vägens vandring se ut? Var kommer stigarna ta dem?
Kalven vänder mulen mot världen, lyfter huvudet och vädrar, känner älgkons trygga närvaro i ryggen och börjar den ofrånkomliga vandringen på egen hand.
Kvar står älgkon, även hon vädrandes i luften, försöker minnas doften av sin kalv, försöker minnas doften för att kunna känna igen kalven i framtiden. Hon står stilla en lång stund, summerar tiden de haft tillsammans, hon och kalven. Det är dags, hon vet det, hon vet att hon kommer att ha fullt upp med den nya kalven som väntas inom kort, men ändå kan hon inte riktigt släppa sin fjolårskalv...
Och hon kommer alltid att stå beredd ifall hon hör sin fjolårskalvs rop på hjälp någonstans i skogen.
Det har hon sagt.
Och det vet kalven.
En fjolårskalv ensam i skogen.
En älgko ensam i skogen.
För att de måste, för att det var dags, för att nytt liv väntar.