Blyger

Tänk så underligt det är att leva med en sorg. Sorg finns i så många olika dimensioner och storlekar. Förluster av olika mått. Ändå verkar sorgens process ha samma mönster.

En klok kvinna sa en gång till mig att sorgen är som en trasmatta, med olika nyanser och olika bredd på ränderna. Ibland är det flera olika nyanser på rad, sen, plötsligt, blir det flera riktigt mörka ränder efter varandra. Det är då, när man befinner sig bland de mörka ränderna som man kan behöva ett ljus, något som påminner om de ljusa ränderna som varit och som kan ge hopp om att fler sådana kommer, så småningom.

Med tiden bleknar de mörka partierna. De blir inte lika smärtsamma att möta.

Och under färden längs trasmattan kanske man får hålla någon i hand, någon som bär Ljuset och är det vikarierande hoppet...