Blyger

Det glimtar till.
Jag ser skymten av himmelriket.
Runt ett bord.
Vi delar livets smärtor och glädjeämnen.

Helig mark.

"I need a miracle! I need an angel!"

Han tittade mig i ögonen, han höjde blicken och såg upp mot himlen.

Mannen är i 40-årsåldern. Kanske äldre. Svårt att bedöma.
Han har åkt till Sverige för att studera vid ett universitet.
Han kommer från Etiopien.
Och har för lite kläder för svensk vinter.

Idag hade han och en grupp studenter gjort studiebesök på orter där jag bor.
Meningen är att han ska påbörja forskning här i närheten.
Om han klarar studierna han sysslar med just nu.
När jag mötte honom hade han ljusa fläckar på kinderna.
Det var salt. Spår efter torkade tårar. Mitt i kylan.
Den arme kraken hade missat tåget tillbaka till studieorten.
Alla medstudenter hade åkt och lämnat honom kvar,
för han hade inte hunnit till perrongen i tid.

Han var förtvivlad.
Han minns förutsättningarna för att få fortsätta plugga:
Han måste ta alla högskolepoäng.
Annars får han inte vara kvar i Sverige,
kan inte ta sin examen.
Om han inte kom tillbaka till studieorten idag
skulle han missa en stora tentamen.
Han grät.
Han trodde att det betydde slutet på studierna för hans del

Jag brukar inte ha kontanter med mig till vardags.
Idag hade jag med mig ganska mycket pengar i fickan.

Nu finns det inga pengar i min ficka.

Förhoppningsvis finns sitter en man i en varm tågvagn, på väg mot sin studieort, laddad för examinationer.

Livet rinner ur händerna.

Vi står nästan handfallna.

Men vi omfamnar genom att vara en stor mänsklig kedja av händer som håller varandra omkring honom, som förenas i bön.

Vi anar att livet kommer att ta slut alldeles för fort, att vi inte alls kommer att få dela alla planerade stunder tillsammans åren framöver. Det är så svårt att förstå, så svårt att acceptera.

Livet rinner ur händerna.

Och vi vill så gärna hinna med allt innan det är för sent.

Han var den som fanns bredvid i svåra stunder. Han var den oerhört goda herden som ombesörjde för sina får, som var pastor pastores och tog sin själavårdande uppgift på allvar. Han var den som tände ljus som blåst ut i stormiga väder. Han var som en fyr som guidade till säker hamn. Ett föredöme och en för mig mycket viktig och själsligt nära person.

Och han var den som genom sina beslut förde två människor samman.

Det är de två människorna tacksamma över och det är han själv väldigt glad över.

Livet rinner ur händerna och hur mycket vi än ber som kommer han inte att vara fysiskt närvarande den dagen då han skulle ha varit där och välsignat de två han fört samman. Men han har gjort det på sitt eget sätt. Lite i förväg.

Det är så svårt att acceptera att älskade människor dör.

Maktlöshet, frustration och sorg.
Men också tacksamhet över allt fantastiskt och gott som Gud genom denna människa har gett oss.

Men livet rinner ur händerna.
Och jag gillar det inte.

Jag har cravings som vore jag megagravid!!!

Jag längtar efter gräddtårta.

Jag längtar efter semla.

Jag längtar efter varm choklad med vispgrädde.

Jag längtar efter nyponsoppa med gräddklick.

Jag längtar efter bärpaj med grädde.

Jag längtar efter soppa redd med... grädde.

Ja, som du märker längtar jag efter GRÄDDE!

Jag förstår inte riktigt varför. Jag är inte hungrig, har ätit ordentligt med mat under dagen och åt semla för bara en vecka sedan. Min kropp har fått gräddsjukan! Och det här hjälper inte:

Är det något jag tycker är larvigt så är det trams.

Tramset att brodera ut. Tramset att försköna och förändra situationer och historier (som jag själv varit med i och därför vet hur det "egentligen var", ja jag vet att det inte finns en objektiv sanning, men den subjektiva kan omöjligt vara SÅ långt borta från de upplevelser vi andra i sammanhanget bär med oss...). Tramset att ägna sig åt att försöka framstå som något annat än vad man själv är. Som "fake it ´til you make it".

Och så detta:

Tramset kring den 40 dagar långa fastetiden som pågår i kristna sammanhang innan påsken.

Fasta och håll käften.

Eller skit i att fasta om det känns bättre.

I kristna sammanhang anses det av förklarliga skäl (Matt 6:16-18) vara väldigt opassande att deklarera vad man försakar under denna fastetid. Det är ju en del av fastetanken, att det är en sak som bara angår Gud och den enskilda människan. Därför blev jag så full i skratt när jag imorse blev road av detta:

En i Sverige väletablerad person i stort kristet sammanhang skrev på facebook på (passande nog) Askonsdagen att h*n ska ta en paus från facebook ett tag och därför finns på sin arbetsmailadress om någon vill ha kontakt. Detta är alltså ett sätt att skylta med att man så att säga "facebookfastar" utan att uttrycka det explicit. Det ses därför som lite, lite bättre än om h*n hade deklarerat sin fasta rakt ut.

Men! H*n är genomskådad! Haha! :-)

Imorse kikade jag in på facebook vid 7-tiden och var inloggad i ganska många minuter och döm om min förvåning när jag såg den fastande personen inloggad under hela tiden som jag själv surfade runt! H*n svarade inte på ett enda av de inlägg som gjorts på hans/hennes sida sedan h*n skrivit ovan nämnda status.

Larveri!

:D

Dödsbud en torsdag i början av fastan.

Han klarade sig inte.

Han dog i sviterna efter den allvarliga bilolyckan.

Och jag fick budet i mobilen, via läraren som stack in huvudet i bilen där min vän satt och väntade på sina barn efter skolan. En vanlig torsdag i februari.

Må Gud vara med alla som sörjer, alla i omgivningen som måste rustas med mod att möta dem med tunga hjärtan.

Många har gått före mig.
Många kommer att gå efter.
Undrar om vi ser samma saker,
undrar om vi hör samma ljud.
Har vi samma sällskap längs vägen,
har vi samma mål?`

Idag promenerade jag längs min gamla vanliga slinga och såg då spår efter en annan filur som var ute på tur idag.

www.fotoakuten.se


Mina älskade vänner,
min extended family,
mina kära storasystrar i XP

ska förmodligen flytta ohyggligt långt bort ifrån mig.

Till en annan världsdel.

Jag vill ha mina älskade nära mig. Jag vill kunna landa i deras famnar bara ett stenkast ifrån där jag själv bor. Jag vill känna deras dofter som i sig själva inger en känsla av trygghet. Jag vill kunna sitta i soffan och dricka te, glögg, vin tillsammans med mina älskade. Jag vill sitta i trädgården och äta god mat och lyssna på fågelsången med mina kära. Jag vill kunna få mina tårar torkade från kinderna av dessa mina vänners varma händer. Jag vill kunna dela tokerier, skratt och allvar med mina storasystrar i XP och barnen. Jag vill.

Jag vill ha dem nära mig.

Samtidigt känns det inuti mig som att det är nu det är dags. Det är nu de ska sträcka ut sina vingar och flyga över haven. Det är nu de ska andas nytt syre.

Av kärlek till mina älskade vänner släpper jag taget. Jag väljer att inte hålla dem fast i min famn, utan öppnar mina armar så att de kan flyga. Men jag låter mina armar förbli utsträckta så famnen alltid är öppen för dem att komma tillbaka till.

Att vakna mitt i natten och tro att man håller på att föda barn är inte riktigt behagligt.

Den människa som inte har kallsvettats av mensvärk, som inte har sjunkit ihop pga kraftlöshet i låren, som inte har känt känslan att ryggen håller på att gå av kanske inte riktigt kan sätta sig in i hur det känns att vakna upp med kraftig mensvärk. Men jag lovar, det är rätt obekvämt.

Jag överlevde natten tack vare smärtlindrande mediciner, värmekudde och radioprogram som distraherade. Återigen har jag tagit mig igenom dessa kramper. Men utan att få något barn som belöning.

"Du Blyger, nu kommer det bli en hel del handskakande för din del. Du kommer att träffa mina kompisars föräldrar. Ja, en del av dem är faktiskt lite tjocka av sig, så du får vara beredd med plåster i fickan, ifall de gör illa dig i handen då de hälsar på dig."

www.fotoakuten.se


Först var det K1. En av de mest varmhjärtade människor som finns, med mängder av rymder och vrår inuti, med klokhet, dimensioner och styrkor som inte är av denna värld. Fortfarande idag överraskas vi av hur oerhört många gemensamma beröringspunkter, liknande historia, bakgrund och erfarenheter vi delar. För evigt finns K1 i mitt hjärta.

En liten sväng höll hon mig i handen, hon som är ett vandrande evangelium, hon som tänder ljus inuti, som lyckats gå genom livet oförstörd, trots att åren har bjudit på oerhört många törnar. Hon vandrar fortfarande intill mig, oavsett geografisk distans. Vi fann varandra och det kommer alltid att vara något speciellt mellan oss. Kärlek och värme. Min älskade Ljuständare.

K2 pratade om kvällsbönen med änglar som vandrar runt huset. Sedan torkade K2 mina tårar. Den varma handen doftade svagt av hudkräm. "Det kommer att ordna sig" sa K2. Vi delade många, många stunder tillsammans. Det var den mest livsbejakande, livgivande och livsfrämjande tiden jag hittills upplevt i mitt liv. Förmodligen kommer jag aldrig någonsin mer i livet få uppleva något liknande. K2 förvandlades till Älgkon. För evigt är vår relation förändrad. Älgkon har många sidor, men rummet i hjärtat där K2 bor besöker Älgkon aldrig. Har inte tillgång till nyckeln. Sorgligt och en evig saknad.

Blenda såg ut att ha ramar och verkade klok. Det stämde. Blenda kunde det där med att se skeenden i större perspektiv, kunde förstå och definiera. Blenda är ett flockdjur och i den ingick flera varmhjärtade varelser. Hos dem finns en extra plats. Min plats. Vi ingår hos varandra nu.

Klok som Ugglan är det inte många som är. Så otroligt djupt vi lyckas dyka ner när vi monterar på oss simfötterna och snorkeln! Ibland plaskar vi vid ytan. Och ibland hovrar vi på något sätt ovanför verkligheten. Ugglan förstår saker, har varit där själv, har upplevt, känt och erfarit. Ugglan är som Kristus som vet var det är att vara människa. Ugglan är ärlig och rak, utan omskrivningar eller annat trams. Utan krusiduller, annars kan det lika gärna vara. Vi är lika på det sättet. Nu är vi lika till utseendet med. Förutom att Ugglan är avundsjuk på min nuvarande frisyr. Ugglan påminner om K2 och det kan jag förstå. De har liknande historia, liknande väg de vandrat. Den väg som jag försöker förstå mig på. Både Ugglan och K2/Älgkon ser nyktert på livet. Det finns inget utrymme för att sväva i det blå eller romantisera kring saker på sådant sätt att man tappar fotfästet när verkligheten hinner ifatt.

Jag är rik. Jag är så himmelens rik! Jag är välsignad med de vackraste, klokaste, gudagåvorna som dessa änglar är.

Reflexer som vidarebefordrar det gudomliga ljuset.

TACK!

Jag fick ett sms idag.

Det mest underliga jag fått, tror jag.

Texten i smset från en relativt ytlig bekant definierade något som har med mig att göra.

Mannen som skickade meddelandet definierade en av mina relationer på ett sätt som ingen gjort tidigare, varken jag eller någon annan i omgivningen.

Genast blev det hela mer verkligt, på gott och ont.

Med skälvande knän låter jag det sjunka in bit för bit.

Tänk att det händer något när man sätter ord på saker.

Jag tycker så illa om separationer.
Jag gruvar mig långt i förväg.
Oroar mig och känner hur det sliter i mitt hjärta.

Det är inte alla separationer som är svåra.
En del går obemärkta förbi.
Men dem lägger jag ju inte märke till.
Det är de svåra som kräver min uppmärksamhet.

Jag står inför flera separationer och avsked.
Jag ska släppa taget.
Jag ska leva utan det/den som finns med mig nu.

Jag avskyr det.

Det skär inuti, det gnager och skaver.

Jag vill inte.

Måste det verkligen bli så här,
måste vi skiljas åt?