Blyger

Nu är inte tid att blogga.

Nu är tid att vila,
andas,
tänka,
läsa,
umgås med levande och livliga,
vara nära de som glädjer
och inspirerar.
Nu är tid att sitta under stjärnklar himmel
och lyssna till tystnaden.
Nu är tid att flyga.

Jag ska sätta mig bakom Nils med den röda mössan och flyga iväg på gåsen.

För det är så med min sort,
att vi behöver flyga för att ta oss till de destinationer vi har tillgång till. Det är inte bara destinationerna som har betydelse. Även själva flygturerna är betydelsebärande.

Under vår förra resa vände sig lille Holgersson till mig och viskade något i mitt öra.
"Du vet väl det, att gåsflygare är fria. Gåsflygare är inte livegna. Gåsflygare är fria. Kom ihåg det."

Han viskade till mig.
Som vore det en del av himmelrikets hemlighet.

Det är så med Nils med den röda mössan. Han har en förmåga att glänta på dörren till himmelriket och beröra mitt hjärta på ett sätt som ingen annan någonsin gjort.

Nu ska jag sätta mig på plats, luta mig framåt och krama Nils, hoppas på en lugn och trygg färd.
Hoppas på stjärnklar himmel och tid till att meditera.

Nu är inte tid att blogga.
Nu är tid att flyga.
För det är så med min sort.

Tänk, jag är så STOLT!

Jag är så otroligt glad och stolt över min skyddsling som tar sina kliv i livet, som utvecklas, vågar trots rädsla och tidigare motgångar. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag ser hur min skyddsling växer och blommar ut, vågar ta för sig och bli förgsprakande och livfull.

Jag är stolt så jag nästan spricker, vill skrika ut till världen att de ska se, förstå storheten i det som sker och glädjas med mig (oss) över detta. Tyvärr kan ajg inte dela med mig av detta fantastiska i min vardag, bland de som finns omkring oss, eftersom jag skulle bryta den tystnadsplikt jag har har att lyda...

Men jag är så STOLT!!!
:D

Som en älgko heter ett av mina tidigare inlägg...



Foto: www.fotoakuten.se

"En fjolårskalv ensam i skogen" heter denna bild på www.fotoakuten.se.

Nu står fjolårskalven på egna ben där i skogen,
nu har älgkon och kalven gått åt olika håll.

Kalven är lite nyfiken på vad skogen och livet har att ge, hur det ska gå nu när den trygga älgkon, med de stora, starka och skyddande frambenen inte finns där i kalvens omedelbara närhet längre.

Älgkon känner sig ganska trygg med att kalven kommer att fixa det, hon har sett kalven växa och utvecklas, lärt sig en del läxor efter vägen -en del mer dyrköpta än andra, men alla värdefulla- och hon är stolt över sin kalv. Hon känner igen sig i kalven, ser att kalven tagit efter henne, tagit del av hennes erfarenheter av livet och liknar henne lite.

Ändå finns det lite vemodighet i avskedet. När ses de två igen? Hur kommer vägens vandring se ut? Var kommer stigarna ta dem?

Kalven vänder mulen mot världen, lyfter huvudet och vädrar, känner älgkons trygga närvaro i ryggen och börjar den ofrånkomliga vandringen på egen hand.

Kvar står älgkon, även hon vädrandes i luften, försöker minnas doften av sin kalv, försöker minnas doften för att kunna känna igen kalven i framtiden. Hon står stilla en lång stund, summerar tiden de haft tillsammans, hon och kalven. Det är dags, hon vet det, hon vet att hon kommer att ha fullt upp med den nya kalven som väntas inom kort, men ändå kan hon inte riktigt släppa sin fjolårskalv...

Och hon kommer alltid att stå beredd  ifall hon hör sin fjolårskalvs rop på hjälp någonstans i skogen.
Det har hon sagt.
Och det vet kalven.

En fjolårskalv ensam i skogen.

En älgko ensam i skogen.

För att de måste, för att det var dags, för att nytt liv väntar.

Kära, kära Gud,

TACK för Helle Klein.
Tack för hennes kloka tankar,
hennes mod
och förmåga att uttrycka sig.

Kära Gud,
fortsätt att vara med henne
och låt henne ledas av din andes vindar.

Kära, kära Gud,
du som bor i Dilsa Demirbag Stens hjärta,
öppna dörren till hjärtat så att även hon
får möjlighet att möta dig.

Kära Gud,
låt henne använda sitt engagemang
till konstruktiva handlingar som är livsbejakande
och positiva.

Kära, kära Gud,
tack för Helena Benaouda,
för hennes mod och styrka,
för hennes arbete och tålmodighet.

Kära Gud,
ge henne kraft att fortsätta
med sitt engagemang.

Och du, Gud, såg du programmet? Annars kan du titta HÄR...

Det blir alltid värre framåt natten, sjunger Björn Skifs.

Inte riktigt bra svenska, egentligen, men "Det blir alltid värre fram mot natten" låter ju nästan som ovanstående när det sjungs, kanske...


Ja, nog blir det värre när det närmar sig natt... Men samtidigt får man hoppas  att ju närmare natten man kommer, desto närmare gryningsljuset är man...

Eller?

Det finns underbara barn i min närhet.
Sådana där som har tillgång till nycklarna som går till
mitt hjärtas innersta kamrar.

Ett av barnen säger ibland till sina föräldrar att deras hund är ledsen när Blyger
inte är hos dem.

Ett av barnen stack in sin lilla hand i min, bad mig blunda och förde mig sedan till
vardagsrumsfönstret för att visa mig kvällen.

Ett av barnen sa till en okänd människa att hon var så glad,
för hon skulle få ha världens bästa barnvakt när föräldrarna ska vara borta en sväng.
(Gissa vem som skulle vara barnvakt... :D )

Mitt hjärta måste vara ganska stort, för det finns många rum i det.