Blyger

Paolo Roberto var sommarpratare 4 augusti i år.

Han sa bland annat:

"Sverige är världens mest sekulära land. Vi är också världens friskaste folk, som är mest sjukskriven. Jag tror att det finns ett samband."

Stråååålande sol!
Vacker höst väntar.
Underbart!

I helgen har jag gjort något som egentligen går emot mina principer.
Jag har betalat pengar för att titta på djur som lever i fångenskap.
Eller rättare sagt; jag tackade ja till erbjudandet om att (gratis) följa med som följeslagare till ett barn som skulle på zoo...

Jag har bestämt för mig att man startade djurparker för att kunna bevara utrotningshotade djur en gång i tiden. För att få ihop tillräckligt med pengar till organisationen att ta hand om dessa utrotningshotade djur så lät man människor få titta på dem, mot betalning.

Av de djur jag såg idag fann jag endast två utrotningshotade arter representerade.
Två stycken av... väldigt många... De allra flesta av djuren jag såg i djurparken är INTE utrotningshotade.

Det gjorde så ONT i mitt hjärta när jag såg de oetiska inhägnadena där djuren inte kunde välja avskildhet från människor utan tvingades till att hela tiden se, höra och låta sig beskådas av folk. Burar och akvarium som gav mig klaustrofobiska känningar av bara tanken på att behöva tillbringa livet där i....

Jag blev väldigt upprörd och mycket illa till mods av att se hur djuren har det i en stor, populär djurpark i Sverige. Det var många år sedan jag gick på zoo senast och ett år valde jag att inte ta emot julklappen från min tidigare arbetsplats, för den bestod av fribiljetter in till ortens djurpark.

OBS!
Jag vill uppmana alla människor som vill engagera sig i arternas överlevnad att stödja organisationer som t. ex Världsnaturfonden och liknande (finns även organisationer som jobbar för just svenska arter och raser) istället för att titta på djuren på zoo. Det är enligt min mening inte etiskt försvarbart att hålla djur i fångenskap under de förhållanden som råder i djurparker! Mitt samvete tillåter inte fler besök på zoo. Inte under de omständigheter jag upplevde nu i helgen och som jag har upplevt vid alla mina tidigare besök i olika parker...

Våga vägra oetisk djurhållning!!!

Klart att man kan fråga sig vem det är som envisas med att var aså blyg på bloggen... Det är inte så att jag är ljusskygg på något sätt, det är bara det att jag vill vara utan ansikte för en gångs skull. Några personer vet precis vem jag är, andra tror sig veta vem jag är och en del känner mig, men vet inte att det är jag som skriver här....

Att finnas till utan att bära titel, att ha kontakt med människor som egentligen inte vet vem jag är, vad jag gör, hur jag ser ut känns så befriande.

Jag är ganska trött på att uppleva att människor vänder kappan efter vinden beroende på vad de vet om mig.
Jag är ganska trött på att ena dagen bli behandlad som luft och mindre värd än... skräp, för att andra dagen bli behandlad som en drottning bara för att personen i fråga har fått veta mer om mig och mitt liv.
Jag är ganska trött på att en del människor värderar mig olika, behandlar mig olika beroende på om de tror att jag är lokalvårdare, undersköterska, läkare, doktorand, kock, biskop, bilmekaniker eller kanske guldsmed!

I dagarna har jag upplevt detta så tydligt och jag blir så t r ö t t ! ! !
Det ska inte spela någon roll vad jag gör om dagarna, jag är JAG oavsett och jag vill bli behandlad som den PERSON jag är och INTE utifrån min prestation!!!

Basta!

Jag blev så inspirerad av Jämtlandstösen att jag vill länka till Ingemar Olsson som skrivit texten "Helhjärtat".

Låt dig inspireras! ;-)

Ett ord är inget ord förrän det blivit handling.
 
Så sa en människa jag samtalade med under Världens fest. Han berättade om sina upplevelser av, med och i den ortodoxa kyrkan. Ord som bara sägs, men som inte görs är inte fullt ut det ord det utger sig för att vara. I handlingen sker det. Det fulländas.

Ibland slås jag av tanken att det finns människor som är delaktiga i kristna organisationer, där de pratar så fint om solidaritet, kärlek, generositet, ödmjukhet, vänlighet, tålamod m.m., men som verkligen INTE omvandlar orden till praktik. Alla dessa finord förblir tomma och ihåliga.

Är det detta som kallas skenhelighet? När ord och handling inte når varandra, när det finns långa avstånd mellan ideal och verklighet?

Andens frukter verkar vara frånvarande ibland. Jag undrar om Andens frukter trängs undan i vissa situationer... Som till exempel i kyrkliga kaffeköer (även andra köer drabbas av de andliga frukternas frånvaro), vid trötthet, frusenhet och hunger...

När jag upplever situationer där jag ser att dessa frukter trängs undan mer och mer känner jag mig besviken och lite ledsen. Satt finorden inte djupare rotade än att de kunde ryckas upp i väntan på en kaffetår? Hur ska jag då kunna ta till mig alla finord som sägs av dessa, till synes gudfruktiga människor, om de bara är tomma och ihåliga ord?

Kommer av någon anledning att tänka på ett tidigare inlägg jag skrivit... Folkilska tanter i kyrkan...

När egot får ta större plats i våra hjärtan och kroppar än Anden så urholkas orden vi säger. Budskapet tappar styrka.

Min vän brukar säga att hon föredrar en "görare" framför en "sägare".
Tänk om "sägaren" och "göraren" kunde dela boende i oss alla...

Vore underbart!

Nu är festen över!

Vi har kalasat, träffat nya människor och samtalat kring allt mellan himmel och jord.
Dagarna har  varit intensiva och långa, fyllda av glädje, energi, vänlighet, sol och regn, både kyliga och ljumma vindar, god mat, intressanta talare, UNDERBARA gudstjänster, vacker miljö.... Ja, Världens Fest har verkligen innehållit många komponenter!

Mer att läsa om festdagarna finner du här , här och här, där du kan läsa Världens Fests egen blogg.

Jag bär med mig många fina minnen från dessa dagar!! :-) Återkommer med fler tankar en annan dag, när jag är mer utsövd!

Nu drar det ihop sig till VÄRLDENS FEST!

Är du en av dem som ska delta i Svenska kyrkans internationella konferens?