Underligt
Tänk, jag hamnade av någon anledning i ett evigt klickande och besökande på diverse bloggar ikväll. Jag insåg att jag lever i en helt annan värld än de människor jag en gång kände... Helt ovetandes om det så lyckades jag komma till en blogg som hör hemma på en liten ort långt ut i bushen. Avkroken. Där bodde jag tidigare. För länge sedan. Länkar vidare från denna blogg ledde mig vidare in i den mörkaste av mörka skogar i Avkroken.
Jag är helt förundrad. Kvällens läsupplevelse har väckt många tankar. När jag bodde i Avkroken var dessa bloggare små barn och senare lite större barn. Nu har de passerat tjugo och de har ett skrämmande dåligt språk. Ibland ser jag inte att läsa vad det står. Varför är det så? Bekräftar det här fördomarna om hur insnöade avkroksungdomar är?... Jag vet inte. Jag är själv förundrad. Något har hänt sedan min tid. Vad gjorde jag när jag var tjugo? Vilka visioner och drömmar hade jag? Vad ville jag med livet? Vad var normen? Var låg ribban? Allt är så annorlunda nu. Det har odlats någon slags kultur i Avkroken som jag känner mig främmande inför. Vad har hänt?
När jag bodde i Avkroken uppmuntrades ungdomar att "göra bra ifrån sig" i skolan, vara ordentliga och "göra något av livet". Pröva vingarna, gå ut i livet, utbilda sig, skaffa sig erfarenheter, se nya saker och sedan återvända hem, med kunskaper, utbildning, en vidare blick av vad "livet" kan innebära.
Nu är det annorlunda. Barnen ( som jag har förstått det på dem jag känner som bor kvar i Avkroken) blir inte uppmuntrade att "göra bra ifrån sig" på skolan på samma sätt, för varken de själva eller deras föräldrar har några ambitioner vad gäller den biten (därav det svårbegripliga bloggsvenskan?)... Ungdomarna lever rövare i byn på nätterna, festar och stökar på med diverse fordon (är alla "chaufförer" nyktra?)... De uppmuntras att stanna kvar i bygden och det som tidigare var normen, att flytta hemifrån vid 16 års ålder (pga flytt till gymnasiestudieort), finns inte längre. Nu är de betydligt äldre innan de flyttar hemifrån och det beror INTE på bostadsbrist. Snarare brist på navelsträngsklippning, eller brist på arbete (=smidigt att stanna i föräldrahemmet) vilket absolut inte var en orsak nog till att stanna hemma när jag bodde i Avkroken.
Det odlas en kultur i denna bygd som är ny för mig; familjebildande i unga, unga år. Mer regel än undantag numera, verkar det som. Tjejerna hinner inte alltid med gymnasiet innan det är dags. Antalet tonårsmammor utan en pappa med i bilden har ökat från att inte finnas alls under 20 års tid, till att nu, på några år, vara uppe i ett överraskande stort antal.
Tidigare fanns det ett slags ideal om att man skulle vara utbildad, arbeta ett antal år, få livs- och arbetslivserfarenhet innan man flyttade (ev) tillbaka och bildade familj. Nu är det lite tvärtom, verkar det som; bli tillsammans med redan befintliga bybor, bo kvar hos föräldrarna (eller flytta ihop i nån liten tom stuga i byn), strunta i utbildning, var arbetslös, eller ströjobba på äldreboendet i grannbyn, pyssla med skoter- och/eller bilhandel, skaffa barn (usch, jag gillar egentligen inte uttrycket "skaffa", men i det här fallet är det nog ibland det som det handlar om) och lev på a-kassa och barnbidrag.
Jag förstår inte vad som hänt.
Alltså, livet är så olika för alla människor och med det här inlägget menar jag INTE att alla ska flytta från Avkroken, läsa vidare m.m.. Jag bara reflekterar och funderar på hur det kommer sig att mentaliteten har blivit så annorlunda. Hur kommer det sig att livet stannar innanför Avkrokens staket? Finns det inte längre någon hunger efter mer? Beror det på att föräldrarna själva inte ser någon ljus framtid eller möjlighet att förverkliga drömmar och därmed heller inte kan tända en längtan eller lust hos barnen?
Men vad händer om de vaknar upp en dag och undrar:
Var det allt? Hade inte livet mer att ge?
Jag är helt förundrad. Kvällens läsupplevelse har väckt många tankar. När jag bodde i Avkroken var dessa bloggare små barn och senare lite större barn. Nu har de passerat tjugo och de har ett skrämmande dåligt språk. Ibland ser jag inte att läsa vad det står. Varför är det så? Bekräftar det här fördomarna om hur insnöade avkroksungdomar är?... Jag vet inte. Jag är själv förundrad. Något har hänt sedan min tid. Vad gjorde jag när jag var tjugo? Vilka visioner och drömmar hade jag? Vad ville jag med livet? Vad var normen? Var låg ribban? Allt är så annorlunda nu. Det har odlats någon slags kultur i Avkroken som jag känner mig främmande inför. Vad har hänt?
När jag bodde i Avkroken uppmuntrades ungdomar att "göra bra ifrån sig" i skolan, vara ordentliga och "göra något av livet". Pröva vingarna, gå ut i livet, utbilda sig, skaffa sig erfarenheter, se nya saker och sedan återvända hem, med kunskaper, utbildning, en vidare blick av vad "livet" kan innebära.
Nu är det annorlunda. Barnen ( som jag har förstått det på dem jag känner som bor kvar i Avkroken) blir inte uppmuntrade att "göra bra ifrån sig" på skolan på samma sätt, för varken de själva eller deras föräldrar har några ambitioner vad gäller den biten (därav det svårbegripliga bloggsvenskan?)... Ungdomarna lever rövare i byn på nätterna, festar och stökar på med diverse fordon (är alla "chaufförer" nyktra?)... De uppmuntras att stanna kvar i bygden och det som tidigare var normen, att flytta hemifrån vid 16 års ålder (pga flytt till gymnasiestudieort), finns inte längre. Nu är de betydligt äldre innan de flyttar hemifrån och det beror INTE på bostadsbrist. Snarare brist på navelsträngsklippning, eller brist på arbete (=smidigt att stanna i föräldrahemmet) vilket absolut inte var en orsak nog till att stanna hemma när jag bodde i Avkroken.
Det odlas en kultur i denna bygd som är ny för mig; familjebildande i unga, unga år. Mer regel än undantag numera, verkar det som. Tjejerna hinner inte alltid med gymnasiet innan det är dags. Antalet tonårsmammor utan en pappa med i bilden har ökat från att inte finnas alls under 20 års tid, till att nu, på några år, vara uppe i ett överraskande stort antal.
Tidigare fanns det ett slags ideal om att man skulle vara utbildad, arbeta ett antal år, få livs- och arbetslivserfarenhet innan man flyttade (ev) tillbaka och bildade familj. Nu är det lite tvärtom, verkar det som; bli tillsammans med redan befintliga bybor, bo kvar hos föräldrarna (eller flytta ihop i nån liten tom stuga i byn), strunta i utbildning, var arbetslös, eller ströjobba på äldreboendet i grannbyn, pyssla med skoter- och/eller bilhandel, skaffa barn (usch, jag gillar egentligen inte uttrycket "skaffa", men i det här fallet är det nog ibland det som det handlar om) och lev på a-kassa och barnbidrag.
Jag förstår inte vad som hänt.
Alltså, livet är så olika för alla människor och med det här inlägget menar jag INTE att alla ska flytta från Avkroken, läsa vidare m.m.. Jag bara reflekterar och funderar på hur det kommer sig att mentaliteten har blivit så annorlunda. Hur kommer det sig att livet stannar innanför Avkrokens staket? Finns det inte längre någon hunger efter mer? Beror det på att föräldrarna själva inte ser någon ljus framtid eller möjlighet att förverkliga drömmar och därmed heller inte kan tända en längtan eller lust hos barnen?
Men vad händer om de vaknar upp en dag och undrar:
Var det allt? Hade inte livet mer att ge?