Blyger

Separationer är en del av livet.

De kan kännas olika.

 

En del människor gör man sällskap med

under längre delar av livsstigen,

andra delar man stig med under kortare sträcka.

 

En del människor kan man dela stig med under lång tid

utan att man binder särskilt starka band till varandra.

Andra fastnar i hjärtat redan första gången man ses.

Det finns människor som går på en annan, parallell, stig,

som  finns lite i periferin.

En del av dessa människor är sådana som fastnat i hjärtat

och som betyder mycket trots att man inte ses så ofta,

eller egentligen inte känner varandra så väl.

 

I mitt liv finns det en människa som går på en egen stig,

men som korsar min livsstig lite titt som tätt.

Det påminner mig om att våra stigar går så nära varandra

att om vi skulle behöva så är det bara att ropa,

så hoppar den andre in på den behövandes stig.

Den här människan med dess stig som korsar min då och då

påminner mig om att det alltid finns någon där, inte alls så långt borta.

Lyssnande öron, varm hand att hålla, trygga ögon.

Finns nära.

Bara ett skutt bort. Ett skutt från en parallell stig.

 

Nu ska den här människan flytta.

Till ett annat land.

Det är inte för evigt,

men det är under en viktig del av mitt liv.

Under en period av livet då det varit tryggt att veta om

att den här människan kommer att korsa min väg emellanåt.

Nu skiljs våra vägar åt, rent geografiskt i alla fall,

och jag vet att våra stigar inte kommer att mötas på lång tid.

 

Jag är välkommen att hälsa på i Det Nya Landet

och ska försöka planera in det under nästa vår,

om det är möjligt.

Den här människan ser framför sig att våra vägar kommer

att mötas igen.

Vi ska dela stig och bli kollegor i framtiden.

Kanske blir det så.

 

Olika separationer är olika känslosamma

och ibland blir jag överraskad över mina egna reaktioner,

både de som uteblir och de som överrumplar mig med sin kraft.

 

Den här separationen gör ont, men TACK Gud för gåvan jag fått

att få lära känna henne!