50-årsjubileum
Alltså, en sak bör kanske klargöras, i år är det INTE 50 år sedan den första kvinnan vigdes till präst i Svenska kyrkan. Det är 50 år sedan beslutet togs att även kvinnor kan prästvigas. De första prästvigningarna av kvinnor skedde två år senare, 1960.
Mycket kan man säga om detta beslut, mycket kan man säga om utvecklingen som skett i Svenska kyrkan efter beslutet, mycket kan man säga om firandet av detta jubileum.
Men det tänker jag inte göra här och nu. Jag överlåter det till andra bloggare och tyckare i olika forum.
Istället vill jag säga något utifrån en kommentar jag fick i helgen som fick mig att tänka till.
Ungefär samtidigt som beslutet om prästvigning av kvinnor togs i Sverige så beslutades även att man skulle tillåta kvinnor att arbeta som poliser. Kring detta talas det nästan aldrig om i den offentliga debatten. Jag har aldrig hört människor begära dispans från att betala skatt på grund av att de anser att det var dumt av staten att inte tillåta kvinnor att bli poliser tidigare. Jag har heller aldrig hört någon säga sig vilja träda ur det svenska samhället på grund av det kvinnopolisförakt, utfrysning och hårda klimat som råder på sina håll inom polisen.
Att beslut togs 1969 att kvinnor som var poliser inte fick ha yttre tjänst är inget jag hört diskuterats i media och att dagens poliser som är kvinnor redan under utbildningen känner att de blir påverkade och inrättade i ledet för att passa in i den manspräglade normen som råder är heller inget som lyfts fram och belyses i offentlighetens ljus.
Varför?
Att kvinnor varit hindrade från att arbeta som lokförare ända fram till slutet av 1970-talet är inget man fokuserar på i jämställdhetsdebatten. Att man fortfarande under 1980- och 1990-talen hade mycket låg andel av lokförare som var kvinnor är inget som lyfts fram...
Varför?
Fokus från massmedias sida på 50-årsfirandet av beslutet om kvinnors möjlighet till prästvigning är skevt i mina ögon. Det förtar firandet av jubileet.
Och ett klassiskt kvinnofällsfenomen träder i kraft på sina håll;
En del kvinnor ger sken av att tycka att firandet inte är något att uppmärksamma,
en del kvinnor verkar generade över firandet och försöker nästan att be om ursäkt för det,
en del kvinnor gör som kvinnofällsfångade kvinnor gjort genom tiderna för att försöka ta plats på männens arena och försöka vinna männens stöd -de förkastar, negligerar och nedvärderar firandet. Mönstret går igen... På samma sätt som kvinnor på männens arena nedvärderat och övergett sina systrars kamp när de själv fått sitt utrymme på männens plattform.
Jag säger som en reggaesångare sjöng:
"Get up, stand up, stand up for your right! Get up, stand up, don´t give up the fight!"