Blyger

Blyg... Eller trött på förutfattade meningar...

50-årsjubileum

Publicerad 2008-04-07 16:07:16 i Allmänt,

image55

Alltså, en sak bör kanske klargöras, i år är det INTE 50 år sedan den första kvinnan vigdes till präst i Svenska kyrkan. Det är 50 år sedan beslutet togs att även kvinnor kan prästvigas. De första prästvigningarna av kvinnor skedde två år senare, 1960.

Mycket kan man säga om detta beslut, mycket kan man säga om utvecklingen som skett i Svenska kyrkan efter beslutet, mycket kan man säga om firandet av detta jubileum.

Men det tänker jag inte göra här och nu. Jag överlåter det till andra bloggare och tyckare i olika forum.

Istället vill jag säga något utifrån en kommentar jag fick i helgen som fick mig att tänka till.

Ungefär samtidigt som beslutet om prästvigning av kvinnor togs i Sverige så beslutades även att man skulle tillåta kvinnor att arbeta som poliser. Kring detta talas det nästan aldrig om i den offentliga debatten. Jag har aldrig hört människor begära dispans från att betala skatt på grund av att de anser att det var dumt av staten att inte tillåta kvinnor att bli poliser tidigare. Jag har heller aldrig hört någon säga sig vilja träda ur det svenska samhället på grund av det kvinnopolisförakt, utfrysning och hårda klimat som råder på sina håll inom polisen.

Att beslut togs 1969 att kvinnor som var poliser inte fick ha yttre tjänst är inget jag hört diskuterats i media och att dagens poliser som är kvinnor redan under utbildningen känner att de blir påverkade och inrättade i ledet för att passa in i den manspräglade normen som råder är heller inget som lyfts fram och belyses i offentlighetens ljus.

Varför?

Att kvinnor varit hindrade från att arbeta som lokförare ända fram till slutet av 1970-talet är inget man fokuserar på i jämställdhetsdebatten. Att man fortfarande under 1980- och 1990-talen hade mycket låg andel av lokförare som var kvinnor är inget som lyfts fram...

Varför?

Fokus från massmedias sida på 50-årsfirandet av beslutet om kvinnors möjlighet till prästvigning är skevt i mina ögon. Det förtar firandet av jubileet.

Och ett klassiskt kvinnofällsfenomen träder i kraft på sina håll;

En del kvinnor ger sken av att tycka att firandet inte är något att uppmärksamma,
en del kvinnor verkar generade över firandet och försöker nästan att be om ursäkt för det,
en del kvinnor gör som kvinnofällsfångade kvinnor gjort genom tiderna för att försöka ta plats på männens arena och försöka vinna männens stöd -de förkastar, negligerar och nedvärderar firandet. Mönstret går igen... På samma sätt som kvinnor på männens arena nedvärderat  och övergett sina systrars kamp när de själv fått sitt utrymme på männens plattform.

Jag säger som en reggaesångare sjöng: 

 "Get up, stand up, stand up for your right! Get up, stand up, don´t give up the fight!"

Kommentarer

Postat av: Miriam

Publicerad 2008-04-07 16:52:16

Jag hör till dem som negligerar delar av firandet, och i viss mån också ifrågasätter det på ett sätt som kanske kan verka nedvärderande för vissa. Dock anser jag mig inte ha trampat i en kvinnofälla därför att jag

1)...tycker att det vore rimligare att fira den första vigningen istället för beslutet. Då skulle man fira att ämbets faktiskta tillgång till både manliga och kvinnliga utövare, snarare än den ena (kyrko-)politiska sidans seger över den andra. Man skulle lättare kunna fokusera på glädjen över att både män och kvinnor ÄR präster än på triumfen att de som tyckte det "vann" i riksdag och kyrkomöte.

2)...inte tycker om de sätt på vilket jubileet firas. Jag förstår inte vad en konferens om ledarskap med Gudrun Schyman som talare har att göra med att hela mänskligheten är representerad i ämbetet. Det fokuserar på det politiska i beslutet snarare än på det teologiska och för mig är det teologiska det enda som spelar någon roll. Det jag har hört om vissa kommande jubileumsgudstjänster gör att jag känner mig närmast alienerad inför dem - att de inte ska innehålla syndabekännelser t.ex. Jag tycker också illa om hur det kvinnliga som accentueras på bekostnad av det mänskliga i dagens ämbetsdebatt. Jag skulle gärna ha en riktig festhögmässa på årsdagen av den första vigningen, en högmässa som firades enligt Svenska Kyrkans Handbok, ledd av präster av båda könen, där det sjöngs med massor med festliga psalmer ur 1986 års psalmbok och där man tillsammans åt en massa god mat efteråt och fokuserade på glädje och gemenskap samtidigt som man respektfullt hade i åtanke att för alla är detta inte någon lätt dag.

3)...att de som inte tror att Gud kallar kvinnor till präster ofta behandlas oförtjänt illa och att delar av firandet bidrar till detta blir än mer accepterat. Jag anser givetvis att alla ska följa kyrkans ordning samt bete sig anständigt mot sin nästa, men jag är också rädd om rätten att få ha sin tro ifred. Jag skulle inte vilja få min tro och tradition omskriven eller omtalad på det sätt som ofta de s.k. kvinnoprästmotståndarna får och därför tycker jag illa om när det sker. I samband med jubileet har jag sett flera exempel på det och denna funktion av "respektslöshetskatalysator" gör mig obehaglig till mods.

Jag tror jag är lika mycket präst som någon manlig kollega. Jag tror att Gud vill ha präster av båda könen. Men jag tänker inte avkräva någon respekt och acceptans om jag själv inte kan ge den tillbaka.

Postat av: Bloggblad

Publicerad 2008-04-07 17:00:30

Jag har inte nån åsikt här - bara om det faktum att det fortfarande finns manliga präster som inte riktigt accepterar kvinnliga. De vigs till ett ämbete där det redan finns kvinnor, och skyller det på sitt samvete... och att man måste acceptera samvetsfrågor.

Jag är ju uppväxt med ett par frälsis-officerare som föräldrar. Att vara FA-officer var redan från W. Booths tid helt öppet för kvinnor. De var tidigt ute...

Postat av: Miriam

Publicerad 2008-04-07 17:04:45

Majoriteten av de manliga präster i aktiv tjänst som inte tror att Gud kallar kvinnor till präster är vigda före 1994, alltså innan det blev obligatoriskt att kunna samarbeta med alla kollegor oberoende av kön för att kunna vigas.

Postat av: Blyger

Publicerad 2008-04-07 17:44:37

Miriam: Tack för dina tankar!
1. Jag håller med! Jag håller verkligen med om att själva VIGNINGEN borde firas och inte det politiska beslutet. Tyvärr är jag inte inblandad i beslutet om när (2008 eller 2010) firandet ska ske, så jag har inte kunnat påverka det. Väljer att lägga in 2010 års skäl att fira redan nu. :-)

2.Jag tänker mig att firandet av detta jubileum består av väldigt många fler inslag än konferensen om ledarskap och jag ser fram emot de festmässor som kommer att firas runt om i Sverige i september och kanske utformas de på liknande sätt som du beskriver. Jubileumböckerna som skrivs inför firandet ser jag också fram emot att ta del av.

3.De tankar du skriver om här påminner en del om hur jag själv tänker i en del frågor. Till exempel vad gäller hur en del journalister behandlat och bemött företrädare av i vår tid politiskt inkorrekta åsikter och värderingar.

Jag tror dock inte att själva firandet av jubileet i sig är källan till respektlöshet mot kvinnoprästmotståndare...

Bloggblad: Ja, Frälsis är ju en lite annan tradition... Det ser lite annorlunda ut med
de unga rörelserna som kom på 1800-1900-talen jämfört med de som rotats med sina traditioner under flera hundra år...(inga gamla mönster och inbitna traditioner att bryta)

Postat av: Anonym

Publicerad 2008-04-07 18:32:25

Nej, jag tror inte heller att firandet i sig är en orsak till något av missförhållandena, och jag inser givetvis att det finns fler delar av firandet än de jag beskrev ovan. Men till dessa ställer jag mig tveksam.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela