Galet!
Kompis 1: Alltså, Blyger, vad ÄR det med dig? Vad GÖR du? HUR gör du? HUR lyckas du hela tiden?!?!
Blyger: Vaddå?!?
Kompis 1: Jamen!! Du lär ju känna folk HELA tiden!! Det spelar ingen roll i vilket sammanhang vi är i så pratar människor med dig och du med dem. Alltid! Oavsett var vi är eller vilka vi möter, ung som gammal, etablerade personer i samma bransch, folk inom andra områden och vem som helst, som du träffar i t.ex. en kö, i kyrkan, på affärer...!
Kompis 2: Jo, det stämmer! Jag har aldrig träffat någon som du tidigare!
Blyger: Nä... Det är väl inte mer än för någon annan... Det är ju bara att prata när någon pratar med en, liksom...
Kompis 1: NEJ! Så är det INTE! Det är något annorlunda med dig, för människor kommer ALLTID fram till dig!
Kompis 2: Ja, så är det verkligen! När man följer dig till kyrkan så måste man alltid räkna med att det tar en halvtimme extra innan man kan gå hem igen, för det är alltid människor som pratar med dig.
Kompis 1: Ja och när vi går till lunchrestaurangen!! Då hinner vi andra äta upp maten innan du har hunnit till bordet, för du stannar efter vägen eftersom du träffar folk du känner!
Blyger: Hm... Ja, det är ju sant... Men...
Kompis 2: Ja och att gå på stan.... *suck*... då kan det ta tid... Det är alltid människor som vinkar, hejar och pratar...
Kompis 1: Och alla konstiga typer! De verkar dras till dig! Du är för öppen och vänlig, du utstrålar någonting som jag inte kan sätta ord på...
Idag har det hänt igen.
Först satt jag i ett väntrum och väntade på en vän. Detta tog ungefär 4 minuter. Under denna tid hann jag höra om en äldre mans hela akademiska utbildningsordning och vilka lärare som examinerat i vilka ämnen osv. Han började bara prata med mig, helt utan att jag ansträngt mig för att starta en konversation.
Efter det gick jag och min vän till ett café där vi fikade. Då kom det fram en person som jag mötte i kyrkan i tisdags för första gången. Då, i tisdags, började hon prata massor med mig, utan att jag hade en aning om vem hon var. Idag kom hon fram och pratade väldigt länge igen. Jag trodde att hon kände min vän och pratade artigt vidare...
När hon gått sin väg tittade min vän på mig med stora ögon och undrade vem i hela fridens dagar det där var. Hon hade ingen aning om vem vi hade pratat i 15 minuter med! Hon trodde att det var min kompis!!!
Galet!