Blyger

Blyg... Eller trött på förutfattade meningar...

Galet!

Publicerad 2008-02-14 19:08:26 i Allmänt,

Kompis 1: Alltså, Blyger, vad ÄR det med dig? Vad GÖR du? HUR gör du? HUR lyckas du hela tiden?!?!
Blyger: Vaddå?!?
Kompis 1: Jamen!! Du lär ju känna folk HELA tiden!! Det spelar ingen roll i vilket sammanhang vi är i så pratar människor med dig och du med dem. Alltid! Oavsett var vi är eller  vilka vi möter, ung som gammal, etablerade personer i samma bransch, folk inom andra områden och vem som helst, som du träffar i t.ex. en kö, i kyrkan, på affärer...!
Kompis 2: Jo, det stämmer! Jag har aldrig träffat någon som du tidigare!
Blyger: Nä... Det är väl inte mer än för någon annan... Det är ju bara att prata när någon pratar med en, liksom...
Kompis 1: NEJ! Så är det INTE! Det är något annorlunda med dig, för människor kommer ALLTID fram till dig!
Kompis 2: Ja, så är det verkligen! När man följer dig till kyrkan så måste man alltid räkna med att det tar en halvtimme extra innan man kan gå hem igen, för det är alltid människor som pratar med dig.
Kompis 1: Ja och när vi går till lunchrestaurangen!! Då hinner vi andra äta upp maten innan du har hunnit till bordet, för du stannar efter vägen eftersom du träffar folk du känner!
Blyger: Hm... Ja, det är ju sant... Men...
Kompis 2: Ja och att gå på stan.... *suck*... då kan det ta tid... Det är alltid människor som vinkar, hejar och pratar...
Kompis 1: Och alla konstiga typer! De verkar dras till dig! Du är för öppen och vänlig, du utstrålar någonting som jag inte kan sätta ord på...

Idag har det hänt igen.

Först satt jag i ett väntrum och väntade på en vän. Detta tog ungefär 4 minuter. Under denna tid hann jag höra om en äldre mans hela akademiska utbildningsordning och vilka lärare som examinerat i vilka ämnen osv. Han började bara prata med mig, helt utan att jag ansträngt mig för att starta en konversation.

Efter det gick jag och min vän till ett café där vi fikade. Då kom det fram en person som jag mötte i kyrkan i tisdags för första gången. Då, i tisdags, började hon prata massor med mig, utan att jag hade en aning om vem hon var. Idag kom hon fram och pratade väldigt länge igen. Jag trodde att hon kände min vän och pratade artigt vidare...
När hon gått sin väg tittade min vän på mig med stora ögon och undrade vem i hela fridens dagar det där var. Hon hade ingen aning om vem vi hade pratat i 15 minuter med! Hon trodde att det var min kompis!!!

Galet!

Kommentarer

Postat av: Bloggblad

Publicerad 2008-02-14 21:10:46

Då kan jag precis ana vilken trevlig typ du är! En sån som lyssnar.

Jag råkar ideligen ut för att folk inte känner igen mig... vet inte hur många gånger det hänt att jag promenerat med en kompis (olika) och vi mött någon vi båda känner, den mötande har hälsat på kompisen men inte "sett" mig. Eller känt igen.... fast jag förstås också nickat till hälsning. Ibland tror jag att jag är genomskinlig.
Ändå tycker jag att klär mig färgstarkt... och tar nästan för stor plats ibland, både mentalt och kroppsligt.
Konstigt är det...

Postat av: Eva

Publicerad 2008-02-14 22:22:29

Ja, jag kan, till viss del, känna igen mig. Det är bra när människor tycker om en och vill prata. Det kan också bli en belastning. Har just ikväll pratat om detta med en person, att man kan "bränna ut sig", om man är som ett läskpapper för andra. Om man inte har ett skydd och kan säga nej. För visst blir man smickrad när människor söker upp en, bara så där utan vidare. Men jag tror ändå att man behöver hålla en viss distans. Det är jättesvårt för visst vill man vara trevlig och tillmötesgående, men ibland behöver man ställa sig frågan, varför man alltid är det? Jag behöver i alla fall göra det.

Postat av: Blyger

Publicerad 2008-02-15 10:15:15

Bloggblad: Ja, det är verkligen olika det där... Att känna sig genomskinlig är inte kul. Jag hoppas att jag inte är en sådan som bidrar till att osynliggöra människor. Jag tänker mig att vi har Jesus som förebild, som upprättade och såg människor... Jag ser dig i alla fall. Alldeles tydligt och klart på bloggen. :-)

Eva: Det är liksom två olika saker i kombination här. När det gäller uppsökarna, där kontakten inte alls är relevant utan bara sker så handlar det inte om smicker för mig, eller att jag känner mig viktig, behövd eller whatever, utan lyfter detta med en förundran över fenomenet... Och är det sådana krumelurer som blir ihärdiga och aldrig släpper taget, så det blir osunt och energikrävande, ja, då behöver man avskärma sig och få distans.

Jag är inte den som är rädd för vad andra tycker om mig, vad "folk ska säga" om ditten och datten, jag struntar i om folk har så lite för sig att de måste engagera sig i mitt liv. Det är upp till dem att bära den bördan, så jag anser inte att jag är fångad i snaran att vara "trevlig och tillmötesgående" av rädsla för vad folk annars ska tycka...

När det gäller den andra delen, att jag lär känna folk i olika sammanhang, där vi från början inte alls känt varandra, men gör det rätt snabbt ser jag som en tevlig bonus då det sker. Det är ju roligare att t.ex. jobba ihop om man känner varandra och det är kul vid återträffar om man då kan umgås och prata utan att det är stelt osv...

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela