Kampen mot ondskan
Förra söndagens tema var "Kampen mot ondskan".
Många saker kan kännas kämpiga.
Många saker kan kännas motiga.
Många saker kan göra ont.
Det kan underlätta att inte behöva bära all kamp, all smärta, allt motigt själv.
En människa bar på stenar i sitt hjärta.
En dag blev hjärtat överfullt.
Ögonen var blanka, axlarna var tyngda,
ryggen krokig av värk och huvudet sänkt.
Färgen i ansiktet bleknade, lystern i håret försvann.
I ögonen lyste en förtvivlan som aldrig fick komma till tals.
De blanka ögonen mötte ett annat par ögon,
som var fulla av trygghet och närvaro.
En hand värmde den värkande, tyngda axeln
och torkade bort en ensam liten tår från den bleka kinden.
En arm höll om den krökta ryggen
och en röst sa:
"Jag är inte den bästa terapeuten,
jag är inte den mesta teologen,
jag kan inte allt om teodicé,
jag har inte alltid kloka ord att säga,
men jag finns här.
Och jag orkar lyssna."
I ögonen steg tårarna.
Av lättnad,
av tacksamhet
att inte behöva gå ensam,
av känslan att våga andas,
att kunna släppa taget.
Tårarna lättade på trycket
och människan kunde släppa taget
om några stenar.
Människan orkade räta på ryggen
och höja blicken mot ljuset.
Någon orkade lyssna.
Någon vågade vara kvar.
Någon valde att finnas med.
I kampen mot ondskan,
i kampen mot det som gör ont,
är kämpigt och motigt
så var människan inte ensam.
"Jag finns här. Och jag orkar lyssna."