Blyger

Samtal en kväll i november.

-Alltså, jag har tänkt på en sak. Du är verkligen som en älgko.
-Ja... Det har du nog rätt i, jag känner mig lite som en älgko. Som gör mig oönskad och obekväm att vara nära, som stöter bort och jagar iväg dig, så du släpper taget, så vår relation kan ta ny form.

Det gör ont att vara fjolårskalv som blir bortstött, som får uppleva den tidigare toleranta, trygga älgkon stampa med frambenen, luta de stora öronen bakåt och skrämma iväg junior när den nya kalvens ankomst börjar närma sig.

Det gör också ont att vara älgko. Det gör ont i hjärtat att (av kärlek) stöta bort junior, att såra fast det är av omsorg, för att kalven ska ta nästa steg i utveckligen att kunna stå på egna ben och bli självständig.

Älgkons och fjolårskalvens vägar skiljs åt så småningom. Minnet av deras närvaro i varandras liv kommer att blekna något, men en älgko och hennes kalv minns alltid varandra i hjärtat och när deras vägar korsas i framtiden är det i glädjens och igenkännandets tecken.