Blyger

Idag är det midsommarafton.
En sådan där dag då svensk folkmusik spelas varenda skrymsle och vrå.
Det är en härlig tid med mycket dans, umgänge och glädje.
Men mitt i glädjen sticker det till i hjärtat
och bränner bakom ögonlocken.
Någon fattas mig.
Han som är den absolut bästa kavaljeren.
Han som jag alltid längtar efter när det är dags för dans.
Han som är bäst på att föra.
Han fattas mig,
han som kändes som hand i handske
när det gällde att vara min danspartner.

Det värker i hjärtat när jag hör folkmusik spelas
och ser människor dansa så där samspelta
som han och jag var.

Schottis i turer dansade vi inte tillsammans,
det gjorde jag med andra. Men vi dansade en del polska
och ibland även hambo
och snoa var vår specialitet.
Vi dansade så svetten rann
och vi blev alldeles yra.
Och alldeles glada.

Han fattas mig.
Och det värker i hjärtat.

Han fattas mig.
Och jag kommer aldrig
att få dansa snoa med honom igen.