Blyger

"Ah, innerst inne är du i alla fall missionare, Blyger!"
Så sa hon, Klokpastorn, och blinkade med ögat.
Vi vet båda vad hon syftade på.

Jag är inte medlem i Missionskyrkan, men skulle lika gärna kunna vara det,
om man ser till de yttre omständigheterna, hur jag hamnat i olika sammanhang
med missionare genom åren, arbetat vid festivaler och ansvarat för de arrangemang som ägt rum i just Missionskyrkan, bott i hus i Missionskyrkans regi, har pluggat på en högskola där Missionskyrkan är en av huvudmännen, har dejtat en man som arbetat i en samarbetskyrka (Svenska kyrkan + Svenska Missionskyrkan), är hundvakt till Klokpastorn som är missionare, har vantar som är köpta vid Missionskyrkans julmarknad och har pastorsvänner som är verksamma i Missionskyrkan.... :-)

Min hemvist är dock Svenska kyrkan. Där har jag alltid känt mig hemma och det är där jag kommer att leva i fortsättningen med.
Men nog klappar hjärtat lite extra för Missionskyrkan också.

Det finns en tanke, det finns en riktning, en plan med gudstjänsterna i Missionskyrkan. De är genomreflekterade, opretentiösa och människovänliga.

Vid varje gudstjänst som jag har firat i missionsförsamlingen på min ort har vi, en bit in i gudstjänsten, sjungit sången "Visa oss barn" under det att barn och deras föräldrar gått fram till ljusbäraren vid koret och tänt ljus. Pastorn har mött dem vid ljusbäraren och pratat om dagens tema/text/budskap på ett tillgängligt sätt innan barnen sedan fått möjlighet att knata en trappa upp till ett lekrum (eller stanna kvar och sätta sig med föräldrarna igen).

Tänk att hela församlingen SJUNGER FRAM barnen, låter barnen ta plats i kyrkan, i gudstjänsten och MÖTER barnen längst fram i kyrkan. Pratar med barnen om Gud, om livet och om Livet.

"Visa oss barn..."