Blyger

Livet rinner ur händerna.

Vi står nästan handfallna.

Men vi omfamnar genom att vara en stor mänsklig kedja av händer som håller varandra omkring honom, som förenas i bön.

Vi anar att livet kommer att ta slut alldeles för fort, att vi inte alls kommer att få dela alla planerade stunder tillsammans åren framöver. Det är så svårt att förstå, så svårt att acceptera.

Livet rinner ur händerna.

Och vi vill så gärna hinna med allt innan det är för sent.

Han var den som fanns bredvid i svåra stunder. Han var den oerhört goda herden som ombesörjde för sina får, som var pastor pastores och tog sin själavårdande uppgift på allvar. Han var den som tände ljus som blåst ut i stormiga väder. Han var som en fyr som guidade till säker hamn. Ett föredöme och en för mig mycket viktig och själsligt nära person.

Och han var den som genom sina beslut förde två människor samman.

Det är de två människorna tacksamma över och det är han själv väldigt glad över.

Livet rinner ur händerna och hur mycket vi än ber som kommer han inte att vara fysiskt närvarande den dagen då han skulle ha varit där och välsignat de två han fört samman. Men han har gjort det på sitt eget sätt. Lite i förväg.

Det är så svårt att acceptera att älskade människor dör.

Maktlöshet, frustration och sorg.
Men också tacksamhet över allt fantastiskt och gott som Gud genom denna människa har gett oss.

Men livet rinner ur händerna.
Och jag gillar det inte.