Längtan
Det finns längtor i mig.
Till något.
Från något.
Det svåra är att längtorna inte riktigt fungerar med min livssituation. Längtorna sliter i mitt inre, kräver att få bli realiserade.
"Jag ville inte, men jag gör det ändå." Är det inte ungefär så han säger, lilla Skorpan i Bröderna Lejonhjärta?
Så är det med mig. Längtorna sliter mig åt ett håll och livssituationen kräver något helt annat. Längtorna får stå tillbaka till förmån för det som måste ta plats först, det som situationen kräver. Jag vill inte vandra den väg som går åt ett visst hålll. Jag vill inte, men gör det ändå. För att det är det som situationen kräver. Som situationen kommer att kräva om ett antal år. Samtidigt måste jag påminna mig om att vägen inte tar slut där, när jag nått fram till det som min livssituation kräver. Nä, det måste finnas en väg vidare. Annars kvävs jag.
Det blir aldrig som man tänkt sig.
Längtor föds. Sådana som tidigare varit helt främmande. Och varje gång det sker måste jag revidera bilden av mig själv. Något som tidigare var fullständigt otänkbart är nu ett tänkbart alternativ.
Om och om igen händer det.
Min förmåga och potential överstiger bilden jag har av mig själv. Det beror inte på dålig självkänsla. Det beror på outforskade områden, det beror på att jag inte prövat mina vingar i dessa sammanhang. Men andra ser. Och de gör mig medveten om vad de ser.
Längtor föds.
Och jag prövar mina vingar.
Och de bär! Vingarna bär!
Samtidigt som jag njuter av utsikten där jag flyger och andas nytt syre så blir jag påmind om livvsituationen. Livssituationen så som den kommer att se ut längre fram i tiden. Det som måste göras. Det som måste göras innan jag får sträcka ut vingarna...
... och flyga....
...andas friskt syre...
...leva...
Men längtorna som fötts, dörrarna som öppnats, stigarna som vill bli vandrade på, människorna som bär... Finns de kvar, orkar de bära? Växer stigarna igen? Kommer jag att glömma bort hur jag ska göra för att flyga? Hur jag ska göra för att få nytt syre? För att leva?
Några födda längtor dör. De kvävs.
Andra går i ide för att vakna till när livet återvänder igen.
Några längtor driver mig att fortsätta på vägen fram, för att kunna avsluta en stig och kunna börja vandra de vägarna jag själv vill gå, flyga med de vingar jag faktiskt har, som andra har fått visa mig att jag har.
Till något.
Från något.
Det svåra är att längtorna inte riktigt fungerar med min livssituation. Längtorna sliter i mitt inre, kräver att få bli realiserade.
"Jag ville inte, men jag gör det ändå." Är det inte ungefär så han säger, lilla Skorpan i Bröderna Lejonhjärta?
Så är det med mig. Längtorna sliter mig åt ett håll och livssituationen kräver något helt annat. Längtorna får stå tillbaka till förmån för det som måste ta plats först, det som situationen kräver. Jag vill inte vandra den väg som går åt ett visst hålll. Jag vill inte, men gör det ändå. För att det är det som situationen kräver. Som situationen kommer att kräva om ett antal år. Samtidigt måste jag påminna mig om att vägen inte tar slut där, när jag nått fram till det som min livssituation kräver. Nä, det måste finnas en väg vidare. Annars kvävs jag.
Det blir aldrig som man tänkt sig.
Längtor föds. Sådana som tidigare varit helt främmande. Och varje gång det sker måste jag revidera bilden av mig själv. Något som tidigare var fullständigt otänkbart är nu ett tänkbart alternativ.
Om och om igen händer det.
Min förmåga och potential överstiger bilden jag har av mig själv. Det beror inte på dålig självkänsla. Det beror på outforskade områden, det beror på att jag inte prövat mina vingar i dessa sammanhang. Men andra ser. Och de gör mig medveten om vad de ser.
Längtor föds.
Och jag prövar mina vingar.
Och de bär! Vingarna bär!
Samtidigt som jag njuter av utsikten där jag flyger och andas nytt syre så blir jag påmind om livvsituationen. Livssituationen så som den kommer att se ut längre fram i tiden. Det som måste göras. Det som måste göras innan jag får sträcka ut vingarna...
... och flyga....
...andas friskt syre...
...leva...
Men längtorna som fötts, dörrarna som öppnats, stigarna som vill bli vandrade på, människorna som bär... Finns de kvar, orkar de bära? Växer stigarna igen? Kommer jag att glömma bort hur jag ska göra för att flyga? Hur jag ska göra för att få nytt syre? För att leva?
Några födda längtor dör. De kvävs.
Andra går i ide för att vakna till när livet återvänder igen.
Några längtor driver mig att fortsätta på vägen fram, för att kunna avsluta en stig och kunna börja vandra de vägarna jag själv vill gå, flyga med de vingar jag faktiskt har, som andra har fått visa mig att jag har.