Blyger

"På krökta ryggar kan man sitta."

-Kjell Eriksson

När man gör en resa av det vandrande slaget
så slits det en hel del på sulorna.
En av mina älskade medvandrare har förstått det.
Hon har gett mig nya, så jag kan fortsätta att vandra en bit till
på min väg.

Skor som är en symbol för den omsorg hon ger,
som är ett minne från en speciell resa över Atlanten
och djupt inåt i hjärtat.

Fina vännen tänkte på mig,
ägnade utrymme i sin packning
för något som underlättar min vandring.

Omsorg.

För att vara en vit västerlänning är jag rätt fattig.
För att vara en världsmedborgare är jag rik.
Om man ser till ekonomiska resurser.

Jag är rik.

Jag har inga pengar.

Men jag är rik.

På kärlek, värme, omsorg.

På vänner, kramar och ljus.

Jag är rik.

Hjärtat svämmar över av tacksamhet.

ÄNTLIGEN!

Nu är hon här!!!

Hon som jag skrev om tidigare.

Stav-Stinas och Tok-Tomas älskade, efterlängtade lilla dotter.

Hon är här nu, lilla flickan som är alldeles perfekt.

Döden är högst närvarande och verklig i mitt liv.
Det går inte att komma ifrån.
Det händer om och om igen.
Faktiskt.
Människor dör i min närhet.
Jag kan inte distansiera mig från det,
kan inte vagga in mig i en falsk trygghet
om att det inte skulle hända mig
eller någon av mina närstående.
Så fort det har gått en tid
och det lugnat ner sig inuti
så händer alltid något nytt
som drar undan mattan,
som får mig ur balans.
 
Döden är inte något abstakt,
utan högst konkret och närvarande
i mitt liv.
 
En krass verklighet.
 
Men jag påminner mig ibland om Daniel.
Han i lejongropen.
Gud skickade en ängel till lejongropen
som stängde lejonens gap.
Gud tog alltså inte bort det farliga,
men gjorde det ofarligt.
 
Kanske är det så med döden,
på lång sikt, i alla fall.
Det gör ont,
känns farligt och hotar tillvaron.
Det farliga, det som hotar existensen,
finns där och gör sig påmint.
Men Kristus har gjort det farliga ofarligt.

Det otäcka, smärtsamma finns där.
Men har inte sista ordet.

Det tröstar inte,
mildrar inte,
tar inte bort saknad,
ger mig inte mer balans när mattan dras undan.

Men det ger mig lite jäklar anamma.
Ger mig lite trots och glöd.
Och tar bort lite rädsla.

För döden vinner ändå inte.
Döden finns där,
men har inte sista ordet.

Jag är trött och utled på en sak.

Sjukdomsvinst.

Har surfat förbi en del bloggar och slås av hur en del människor gör sig ett namn på sina sjukdomar.

Som att de fastnar i sina sjukdomar,
som att det är sjukdomen som ger dem deras identitet.

Det är märkligt hur en del människor håller fast vid sina sjukdomar,
som att de är rädda för att förlora uppmärksamhet om de släpper taget om sjukdomen.
Eller är det rent av hela identiteten de är rädda för att mista?

Så underligt att till och med människor som är friskförklarade fortfarande håller fast vid sina sjukdomar.
Och talar om detta i offentliga sammanhang, som om de fortfarande hade dessa sjukdomar.

Sjukdomsvinst.

Är det värt det?

Att missa livet för en sjukdoms skull?

Men HÖRRU Åke! Hur ere, egentligen!?!

Det verkar inte nyttigt att köpa sexuella tjänster i ett land där det är olagligt. Inte heller verkar det särskilt vettigt att utföra sexuella handlingar med/mot en minderårig flicka. Och kanske är det rätt olämpligt att en person som olagligt köper sexuella tjänster av omyndiga flickor är kommunalråd med samordningsansvar för barn- och utbildningsfrågor eller ordförande i grundskolenämnden.

Det kanske inte är särskilt fiffigt, Åke.

Flickan, hon kanske går i samma klass som dina barnbarn.

...freedom is right here!

I mig finns ett helt universum.
Idag mer än någon annan dag
har jag öppnat dörren till mitt inre
och fyllt på med syre,
kall och klar luft.
I mitt inre universum
finns en frihet som är unik.

Bojor har lossats,
knutar har lösts,
avslut har gjorts,
punkter har satts,
kapitel har avslutats.

Dörrar har öppnats,
livgivande andetag har tagits,
händer har fattat tag i varandra,
famnar har värmt.

Fri!

Jag är fri!

Inuti!

Hon finns där.
Vännen med den varma och öppna famnen.
Med de vänligt inställda öronen
och de milda ögonen.
Hon som bidrar till mitt sannare jag
eftersom sanningen tas emot med kärlek
i hennes närvaro.

Hon finns där.
Hon med det vackraste av hjärtan.
Med de varma händerna som
min tårdränkta kind minns,
som små, snökylda barnfingrar minns.

Hon finns där.
Människan med det porlande skrattet,
med en inre frihet som rymmer
större rymder än alla fjällvidder
och havsutsikter någonsin
kommer att göra.

Hon finns där.
Och hon är min älskade vän.

"Ah, innerst inne är du i alla fall missionare, Blyger!"
Så sa hon, Klokpastorn, och blinkade med ögat.
Vi vet båda vad hon syftade på.

Jag är inte medlem i Missionskyrkan, men skulle lika gärna kunna vara det,
om man ser till de yttre omständigheterna, hur jag hamnat i olika sammanhang
med missionare genom åren, arbetat vid festivaler och ansvarat för de arrangemang som ägt rum i just Missionskyrkan, bott i hus i Missionskyrkans regi, har pluggat på en högskola där Missionskyrkan är en av huvudmännen, har dejtat en man som arbetat i en samarbetskyrka (Svenska kyrkan + Svenska Missionskyrkan), är hundvakt till Klokpastorn som är missionare, har vantar som är köpta vid Missionskyrkans julmarknad och har pastorsvänner som är verksamma i Missionskyrkan.... :-)

Min hemvist är dock Svenska kyrkan. Där har jag alltid känt mig hemma och det är där jag kommer att leva i fortsättningen med.
Men nog klappar hjärtat lite extra för Missionskyrkan också.

Det finns en tanke, det finns en riktning, en plan med gudstjänsterna i Missionskyrkan. De är genomreflekterade, opretentiösa och människovänliga.

Vid varje gudstjänst som jag har firat i missionsförsamlingen på min ort har vi, en bit in i gudstjänsten, sjungit sången "Visa oss barn" under det att barn och deras föräldrar gått fram till ljusbäraren vid koret och tänt ljus. Pastorn har mött dem vid ljusbäraren och pratat om dagens tema/text/budskap på ett tillgängligt sätt innan barnen sedan fått möjlighet att knata en trappa upp till ett lekrum (eller stanna kvar och sätta sig med föräldrarna igen).

Tänk att hela församlingen SJUNGER FRAM barnen, låter barnen ta plats i kyrkan, i gudstjänsten och MÖTER barnen längst fram i kyrkan. Pratar med barnen om Gud, om livet och om Livet.

"Visa oss barn..."

"När jag går i graven ska jag veta att jag har försökt att göra något!"

Ur: När jag går i graven, Jösses flickor

Jag har återupptäckt The Cranberries.

Minnen och känslor svämmar upp ur hjärtat!

Ojoj, tänk hur livet var då det begav sig på 1990-talet...!

I can´t be with you, Zombie, When You´re gone...

Melankoli, jäklar anamma, handlingskraft.

”Det är konstigt med mig, jag kan så mycket. Jag kan faktiskt allting när jag tänker efter.”

Så säger Lotta på Bråkmakargatan.

Och så känns det ibland i mig.

När jag återvänt till den inre kärnan,
till det bästa JAG som jag har inuti i mig själv.

Jag vet hur det är.
Att slungas in i mörket.
Där chock, ångest och smärta råder.
Jag vet hur det är.
Cellerna minns.
Hela mitt jag bär erfarenheten
som ingen oinvigd kan förstå.

Jag vet hur det är.
Och blir smärtsamt påmind
när någon i min omgivning
tvingas göra samma erfarenhet.

Han slungades in i mörkret förra veckan.
Nu stapplar han omkring,
irrar i mörkret,
snubblar och slår sina knän,
skrapar upp handflatorna och blöder.
Är förtvivlad och kallsvettas,
mår illa och har svårt att greppa
vad som sker i omgivningen.

Han var den som fann sin älskade familjemedlem död,
som drabbades av det obeskrivligt onda
på ett obarmhärtigt sätt.
Han var den som först skakades av
detta oväntade och chockerande dödsfall
som kommer att forma och färga
resten av hans livstid
på ett eller annat sätt.

Han var den som satt hos sin döde son
till dess polis och läkare kommit på plats,
till dess det var tid att släppa taget
och låta begravningsbyrån transportera
kroppen till den rättsmedicinska avdelningen.

Den som talar om att det inte finns synd i världen
har nog heller inte blivit drabbad av den,
har inte fått erfara hur ont det kan göra
att leva i en brusten skapelse,
där döden är närvarande som en konsekvens
av denna brustenhet.

Jag vet hur det känns.
Jag har varit där.
Hela mitt jag bär med sig erfarenheten
av att slungas in i mörkret.
Där chock, ångest och smärta råder.

MORR!!!

Jag är så fylld av bubblande ilska som aldrig får chans att komma ut!

Det värker och gnager, snurrar runt och skaver.

Men får aldrig chans att landa, komma ut, urladdas.

Det behövs!

Mängden vansinne verkar aldrig ta slut. I det stora, i det lilla.
Vansinne, vansinne, vansinne!

Inkompetens, okunskap, oförmåga.

Oklokt.

HUR lyckas så många människor gå genom livet utan att lära sig?!?
HUR lyckas fok undvika att ta in kunskap, utvecklas och omvandla
teoretisk kunskap till praktik?!?!
HUR kan inkompetent folk tillåtas företräda organisationer, föreningar, rörelser?!?
Och VARFÖR finns det så många nötter i den här världen som gör anspråk på positioner
som de över huvud taget inte är lämpliga för?!?!?!

Finns det ingen självinsikt alls?!?