Blyger

Idag provar jag Ahlgrens Rosa Rattar som säljs i samarbete med Bröstcancerfonden.

De är goda!

Ät rattar och påminn dig om att se över dina egna sådana. :-)

Det finns en människa som jag saknar så fruktansvärt mycket i mitt liv.

Det gör ont i mitt hjärta.

Han fattas mig!

Jag lyssnar just nu på ett klipp med ett radioinslag från mina hemtrakter.

Det påminner mig om en tid innan han dog då han och jag pratade  om detta radioinslag, hur dråpligt det var och hur rolig den intervjuade mannen i radio var. Jag minns att vi inte hade tillgång till internetuppkoppling där och då, jag minns att han nåmnde detta inslag flera gånger, men frågade aldrig rakt ut om jag skulle kunna ordna så han kunde få höra det igen. Han frågade aldrig och jag tänkte "det får vi fixa någon annan gång, när vi har uppkopplingsmöjligheter på närmare håll".

Sedan dog han.

Vi hann aldrig dela radioinslaget, skratten och tokerierna med varandra. För han dog.

Varje gång jag tänker på detta radioinslag så svider det till i hjärtat.

Vi hann aldrig...

Han fattas mig!

Eva Dahlgren skrev:

"min familj
är dom som vill
höra samman
finnas till
för varandra
stark och stor
här är vatten
tjockt som blod
en familj
som ett stort hus
inga gränser
inget slut"



Ja, vad är en familj, egentligen?

Och vem har rätt att definiera vad som är en familj, vilka som ingår?

www.fotoakuten.se


"Jag går från vänner till vänner", sa hon.

Hon tittade mig allvarligt i ögonen och sa:
"Jag går verkligen från vänner till vänner och vilket fantastiskt jobb jag har, där jag delar dagarna med många av dessa vänner."

Ja, hon har det. Många vänner. Många människor i olika kretsar och sammanhang.
Från stad och land, akademi och kyrka, ung och gammal, fattig och rik, svensk och utländsk.

Och hon överraskades av ett gäng av dessa vänner med födelsedagstårta nu när hon kom tillbaka till ett av sina arbeten efter semestern, veckor efter 50-årsdagen. Överraskad och rörd till tårar konstaterade hon: "Jag går från vänner till vänner."

Det är så det ska vara.

Leva livet gåendes mellan vänner.

En av mina facebookvänner skrev på sin status idag att hon skulle vilja skrika till allt och alla att

"computer says no!"

Ja, ibland kan livet kännas som en öken.

Torr, knastrig och med iskalla nätter.

Man kan behöva en hel ökens utrymme.

Ibland.

Idag är det en typisk popcorndag där jag bor.

Ibland när det är risigt väder är det te-och-filt-i-soffan-dag,
men idag är det en popcorndag.

Popcorn och film.

Mitt på dagen!

Mitt på den mörka, regniga dagen som egentligen ska innehålla HELT andra saker...

Ibland behöver jag göra det som mitt inre verkligen längtar efter för att sedan komma igång med det som EGENTLIGEN ska göras. Så är det idag.

Så idag blev det en popcorndag.

Bland annat.

:-)

Bo Kaspers Orkester sjunger så bra om kärleken till mitt land.
Jag kommer på mig själv många gånger per år med att nynna på denna låt. 
Om våren när jag cyklar till affären och ser och känner doften av fruktträden som står i blom,
när jag sitter i bilen längs snirkliga skärgårdsvägar och ser familjer pyssla på sina gårdar,
vid en fjällbäck som porlar och reflekterar himlens ljus,
på promenader längs färgsprakande höststigar,
och, som nu, när jag känner intensiv kärlek till den fantastiskt gröna och rena svenska gräsmattan
med mjuka, svala, behagliga, näringsrika grässtrån.

Mina lungor fylls av den rena, väldoftande gräslukten och jag sjunger:

Min morfar han hojtade ständigt i bilen 
Vackert land vi bor i 
På väg ut till stugan minst två gånger milen 
Vackert land vi bor i 
Nu har jag tagit över det ingick i dealen 
Vackert land vackert land 
Vackert land vi bor i  
När dikena fylls utav sippor och droppar 
Vackert land vi bor i 
När vispgrädden smälter i varmchokladkoppar 
Vackert land vi bor i 
När klipporna värmer upp kvinnornas kroppar 
Vackert land vackert land 
Vackert land vi bor i  I tur och retur hörs från flyttfågelstrecken 
Vackert land vi bor i 
Det hålls som predikan och tal till avecen 
Vackert land vi bor i 

Och vrålas i fyllan från Västerbrons räcken 
Vackert land vackert land 
Vackert land vi bor i












(Bo Kaspers Orkester)

www.fotoakuten.se


Vatten.
En stig som leder till vatten,
som leder till liv.

Vatten.

Som vaggar fostret i moderlivet,
som släcker törst,
som stoppar bränder,
som svalkar en varm sommardag.
Som ger liv.

"Kristus i mig är en källa till liv" skrev Margareta Melin.

Idag är det midsommarafton.
En sådan där dag då svensk folkmusik spelas varenda skrymsle och vrå.
Det är en härlig tid med mycket dans, umgänge och glädje.
Men mitt i glädjen sticker det till i hjärtat
och bränner bakom ögonlocken.
Någon fattas mig.
Han som är den absolut bästa kavaljeren.
Han som jag alltid längtar efter när det är dags för dans.
Han som är bäst på att föra.
Han fattas mig,
han som kändes som hand i handske
när det gällde att vara min danspartner.

Det värker i hjärtat när jag hör folkmusik spelas
och ser människor dansa så där samspelta
som han och jag var.

Schottis i turer dansade vi inte tillsammans,
det gjorde jag med andra. Men vi dansade en del polska
och ibland även hambo
och snoa var vår specialitet.
Vi dansade så svetten rann
och vi blev alldeles yra.
Och alldeles glada.

Han fattas mig.
Och det värker i hjärtat.

Han fattas mig.
Och jag kommer aldrig
att få dansa snoa med honom igen.

Kyrkostyrelsen föreslår att Svenska kyrkan ska behålla vigselrätten.
I höst får vi se om Kyrkomötet säger ja till detta förslag.



Enhet i mångfald.

När vi ser Skaparens verk, regnbågen, så ser vi EN regnbåge
och denna regnbåge har MÅNGA färger.

Skaparen har skapat EN mänsklighet
och denna mänsklighet kommer i MÅNGA modeller.

Enhet i mångfald.

Inte enhet i enfald.

Tröstevisa

Tiden rinner långsamt ut
medan solen är på väg ner
Och du och jag var så nära varandra hela tiden

Men allt i livet har ett slut
medan glädjens kraft ger oss hopp
Fast utan dig ja så känner jag mig ganska liten

Jag lever för mig själv och går och tänker
och längtar efter dig
Nej jag kan aldrig glömma att du lova att alltid älska mig

Att glädjen kommer och att glädjen går
Det kan vi allesammans skriva under på
Jag är en gåva livet en gång gav mig
och jag lever här och nu

Nu har vintern sagt farväl
medan sommarens milda vind
Den tröstar mig och den stryker mig så svalt om pannan

Du var allt jag önskade mig
Det var skönt att äntligen bli din
Vart blev det av allt det vackra vi hade tillsammans?

Jag lever för mig själv och går och tänker
och längtar efter dig
Nej jag kan aldrig glömma att du lova att alltid älska mig


Att glädjen kommer och att glädjen går
Det kan vi allesammans skriva under på
Jag är en gåva livet en gång gav mig
och jag lever här och nu

Av: Benny Andersson


Tröstevisa har jag lyssnat till i olika sammanhang.
Jag har lyssnat, drömt mig bort, känt mig tom, gråtit, känt kärlek. Känt livet.

Livet.

Jag går mellan olika rum, olika livsrum.
Kliver in i människors rum.
Tar av mig skorna,
för jag beträder helig mark.

Livet.

Martin Lönnebos bekymmerlöshetspärla är flitigt tummad på i mitt hem.
Pärlan som ger utrymme för rast och vila.

En stund i evighetsnuet.

"Carpe diem" står det i slutet av varje mejl jag får från en av dem jag delar vardagen med. Resten av utrymmet i mejlen kan vara fyllt med "måsten", "borden" och alla möjliga uppgifter och åtgärder som ska göras. Men i slutet av varje mejl finns en påminnelse om att "fånga dagen". På något sätt känns det lite mindre jobbigt med alla de där "måsten" och "borden" efter den påminnelsen, som att jag blir påmind om att det inte är alldeles livsavgörande att jobba på alla uppgifter direkt, utan kan ta en andningspaus, kan sätta mig själv en stund i evighetsnuet.

Det finns en välsignelse som återkommer i mitt liv.

Välsignelse från Gud
som skapar och bär,
som älskar och kämpar,
som förnyar och ger liv,
må omsluta oss
till vila och trygghet,
må utmana oss
till äventyr och kamp.
Amen.

foto: Lasse Söderberg/Svenska kyrkan


EVA BRUNNE blir Stockholms stifts nya biskop!

Läs mer här.

Hurra!!!

Grattis Stockholms stift!
Grattis Svenska kyrkan!
Grattis den världsvida kyrkan!
Grattis Gud!

www.fotoakuten.se



Häst.
En fin liten häst.
Som doftar hö och havre ur munnen.
Som doftar lugn på mulen.
Som doftar trygghet och värme i pälsen.
Och utstrålar styrka i den kraftiga manen.
Och säkerhet i de målmedvetna, bestämda och säkra stegen.
Som rogivande tuggar sin mat i boxen eller i hagen.
Frustar till och rensar näsborrarna från damm.


Jag älskar.

En av mina närmsta vänner, Målar-Lisa, är en klok människa.
Hon ser nyktert på tillvaron:

"Människor måste förstå att alla har val att göra. Det pratas om att det finns så mycket att välja mellan och att det stressar, för man vill försöka med flera av de möjliga valen. Men människorna måste förstå att man måste göra val. Välja och därmed även välja bort. Man kan inte ha allt. Och väljer man inte så har man även då gjort ett val."

Idag pratade vi om en situation som återkommande finns i mitt vardagsliv.
Målar-Lisa sa:

"Antingen så förändrar du situationen, eller så slutar du att klaga."

Hon har så rätt i det. Vi tänker ofta lika på den punkten, Målar-Lisa och jag. Men den här gången är jag den som på alla sätt och vis försöker förändra och ger mig själv mandat att gnissla tänder efter vägen. Samtidigt ringer Målar-Lisas ord i huvudet, orden som egentligen är min grundhållning. "Förändra situationen eller sluta klaga."

Fem städer på samma dag.
Fem städer inom loppet av sex t immar.
Tåg, buss, tåg, apostlahästar, bil inom loppet av sex timmar.



Ändå fanns så mycket tid till att vänta in själen, andas och leva.

Syre till insidan.

Eva skrev för ett tag sedan om ideellt arbete. Jag läste sedan om ideellt arbete, eller frivilligarbete, i en tidning. Tyvärr har jag inte tillgång till varken tidningens titel eller källan till orden, men någon sa dessa ord som har ringt i mitt huvud:

Frivilligarbete är

saker man gör

av fri vilja

på

fri tid.

Jag tycker det är något att tänka på om man hamnar i lägen där det frivilligt påtagna arbetet inte längre känns som arbete av fri vilja, på fri tid. Kanske behöver man backa, ta en paus. Se över vilka uppdrag som får vara kvar och vilka som ska lämnas vidare till andra. Det är inte meningen att uppdragen ska ta överhanden i ens liv.

Att engagera sig i organisationer och föreningar innebär allt som oftast att man gör det av fri vilja, på fri tid. Det är så jag har fått många vänner, många erfarenheter och många minnen, genom mina engagemang som frivilligarbetare.  Jag har engegerat mig i till exempel Röda Korset, Friskis & Svettis, Svenska kyrkan på församlings- stifts- och nationell nivå, Riksförbundet FUB - för utvecklingstörda barn, ungdomar och vuxna, några ridklubbar och byföreningar. Till detta tillkommer några styrelseuppdrag inom olika områden. Ofta har uppdragen varit utspridda och inte krävt uppmärksamhet samtidigt, men ibland har det blivit för mycket att hålla ordning på. Ibland har jag känt direkt att det är dags att bromsa och ibland har det mer varit en diffus gnagande känsla i mig som jag har behövt definiera och analysera för att kunna se. Ibland får jag säga nej till erbjudanden om olika uppdrag och ibland kan jag säga ja.

En del uppdrag blir inte som man har tänkt sig och kanske dränerar de en på energi mer än de tillför något vettigt. Då kan det vara läge att ta det lite lugnt och känna in varåt det lutar innan man lägger ner mer energi på det.

Att engagera sig i idrotts- och kultursammanhang och liknande saknar en dimension som finns i engagemanget i religiösa sammanhang. Att ingå i en trosgemenskap är att ingå i en form av större familj, där alla har delar att ombesörja, där alla är kuggar som behövs och som behöver vara där och göra sin insats. Själv är jag engagerad i en kristen trosgemenskap -Svenska kyrkan- och ser alla medlemmar i gemenskapen som medarbetare för Guds skull, för medmänniskornas skull. För livets skull. Alla har ett uppdrag. Det är det som är grejen, att alla som säger ja till att vara en del av gemenskapen säger ja till att vara en del av arbetet för Kristi gemenskap på jorden så som den manifesteras på lokalt, regionalt och globalt plan. Att vara kyrka är att vara tillsammans., att känna Guds hjärtslag pulsera ut kärlek och sedan ge den strömmande, livgivande pulsen vidare.

För mig är att vara i kyrkan att vara hemma. Att engagera mig i församlingen är att engagera mig i livet. I Livet. Det är en naturlig del av mitt liv och något som ger mig näring. Har jag alldeles för mycket att göra i mitt övriga liv så märks det dock även där, i mitt kyrkliga engagemang. Då tackar jag nej till uppgifter, precis som till andra saker som finns i min vardag. Och återkommer när jag hunnit ikapp min själ igen.

Jag vill inte engagera mig i saker när jag känner mig negativ till det jag gör, eller om jag känner att jag gör det på fel grunder.. När jag engagerar mig av fri vilja, på fri tid vill jag göra det med glädje och utan dold agenda, utan baktankar. Då känner jag att jag gör det med hjärtat, med hjärtslagen som pulserar som Guds morsespråkskommunikation.