Blyger

Det är inte alls lyhört här där jag bor. Tvärtom. Det är bra isolerat, speciellt i sidled. De grannar jag eventuellt kan höra ibland är de som bor ovanför eller nedanför. Men det är sällan. Trots denna goda ljudisolering har jag EN källa till underhållning. En ganska frekvent sådan har jag noterat... Min granne i dörren bredvid... Han har deltagit i Fame Factory och Idol. Jag hör grekiska schagers genom väggarna ganska ofta, faktiskt. Min granne har översatt en del grekiska schlagertexter för mig. Smärtsam kärlek verkar vara temat för alla låtar.

Idag fick jag äran att träffa en alldeles nyutkommen människa. En liten varelse som är stor som ett och ett halvt sockerpaket. Eller tre liter mjölk, eller ....ja, ni fattar, tre kilo människa... Det är inte mycket, det... Pyttepyttesmå fingrar som hade ännu mindre pyttenaglar... Lite rynkig panna och små pepparkorn till ögon. Det är något visst med små barn. Som att de vet något som vi andra inte begriper. Idag mötte jag livet.
Jag mötte Livet.

Min kompis är homosexuell. För ett tag sedan berättade han om de center som finns på olika ställen i Sverige. Center som erbjuder gratis vård. För bögar. Inga andra. På dessa center får min kompis och andra homosexuella män tillgång till gratis samtalskontakt i form av psykologer och kuratorer. De erbjuds gratis hepatitvaccin och gratis HIV-test var sjätte månad. Och gratis kondomer.

Jag skulle tycka att det här var bra...om det gällde alla människor... Men varför bara bögar? Dessa tankar väcks hos mig:

#Jag har jobbat inom vården under ett antal år och därmed utsatts för smittorisk. Den kommun jag arbetat i  har, till skillnad från landstinget, ingen policy om att låta sina anställda få hepatitvaccin, inte ens influensavaccin, trots att det skulle spara kommunen pengar då de skulle slippa sjukskrivningar och vikariekostnader. Inte ens efter att vi stridit för vår sak fick vi subventionerat vaccin.

#Som ungdomar hade vi heterosexuella tillgång till undgomsmottagning tills vi var 20 år. Där fanns möjlighet till samtal och preventivmedelsrådgivning och gratis kondomer för de som behövde. Efter 20 års ålder hänvisades vi till att själva stå för ev kondomkostnader (med allt vad det innebär med pinsamma inköp på bensinstationer, kiosker eller lokala ICA....-Gissa hur motiverande det är!) och att själva stå för kostnader för eventuella kuratorskontakter, om det skulle behövas.

#Jag har tre vänner, heterosexuella kvinnor, som, oberoende av varandra, efterfrågat HIV-test i samband med rutinbesök hos barnmorska. Och blivit nekade. Alla tre blev nekade HIV-test, trots att de själva kände en oro och ville försäkra sig, av omsorg om sig själva och sina partners. De blev nekade. -För testerna är så dyra och så länge de inte haft oskyddat sex utomlands eller med någon från huvudstaden så fanns det ingen anledning, enligt barnmorskan!!! Det är sant. Det låter inte klokt, men det är sant.

De här sakerna får mig att fundera....

Vad ger det för signaler till både de homosexuella männen och till samhället att man särbehandlar människor så här? Ställer man olika krav  på människor beroende på kön och läggning? Jag frågade min homosexuelle kompis vad han hade för tankar kring det här. Hans svar var ungefär att "jo, men de vet väl att vi bögar har så mycket oskyddat sex"..... JAHA! Det svaret befriade mig INTE från fortsatta funderingar! :

Förväntar man sig att bögar inte tar lika stort ansvar för sina handlingar som andra människor?! Har man inte samma krav på omsorg om sig själv och andra? Är inte det att förminska en människa? Att ta ifrån henne den mänskliga rättigheten att själv få ansvara för sina handlingar..?

Vad får man för bild av sig själv om samhället har bilden att man inte räknas som lika pålitlig som andra medborgare?

Postitiv särbehandling... Är den alltid positiv?

Hur tänker DU?

Jag tycker om bluegrass. Min första livekontakt med ett bluegrassband var när min kör skulle sjunga på en konsert med ett roligt, underhållande gäng som hade så mycket spelglädje och som fick hela kören att rocka loss. Underbart!

Här kan ni lyssna på två bra bluegrassband: The Blue Mountain Boys och G2 Bluegrass Band.

I sommar är vi bjudna till Härnösands stift och Åre!
Häs mer här.

"Låt dig inte slitas
mellan igår och imorgon.
Lev alltid och endast
i Guds idag."


ur: "Tusen skäl att leva" av Dom Helder Camara

Om den akademiska utbildningen någon gång inte skulle ge arbete så skulle jag kunna arbeta som flyttstädare... Jag har verkligen fått rutin på det vid det här laget...

Svettig.

Sverige, världens mest sekulariserade land, är även sämst i hela Västeuropa på att donera organ, rapporterar Nyheterna på TV4 idag.

Hmm... Det här tycker jag klingar dåligt med vad Humanisternas Christer Sturmark hävdar i sin bok Tro och vetande... Enligt Sturmark (som arbetar FÖR ett sekulariserat samhälle och MOT allt vad religion heter) så skulle mängden organdonatorer öka om Sverige blev mer sekulariserat, alltså, om vi skulle gå mot ett religionsvacuum.

Jag tycker det verkar som att Sturmark inte har nog på fötter med ett sådant uttalande om man tittar på det faktum att Sverige är det mest sekulariserade landet, samtidigt som vi är sämst i hela Västeuropa på att donera organ... Hur funkar det?

Gå in på den här sidan och läs, fundera och ta ställning och anmäl ditt ställningstagande till donationsregistret. Oavsett vad du bestämmer dig för så kommer det att vara till hjälp för efterlevande som då slipper ta ställning, i fall du skulle förolyckas.

Den mest fantastiska, kloka, socialt kompetenta, vänliga människan som delar många av mina intressen... Och det kommer aldrig att bli vi....


Angenämt eller inte.... Bekymmer är det i alla fall...

Obesvarad kärlek.

Men hur gör man då?

Att ha rollen som den olyckligt förälskade var något som ingick i den utbildning om livet som tonårstiden var... Men aldrig ingick det någon kurs i att ha den andra rollen... Hur gör man?

Sval, men inte kylig...

Behålla kontakt, men inte verka intresserad....

Avvisa, utan att såra...

Balansgång.

Vill inte såra.

Det är något alldeles särskilt med den fullständiga glädjen som kan infinna sig när man dansar.

Som att hela hjärtat sjunger och hela människan utstrålar liv.

Liv.

Jag lyssnade just på ett radiopragram på SR P4, "Efter tolv". Det handlade om adoption. Det har blivit svårare att adoptera nu än vad det har varit tidigare. Längre väntetider. Antalet barn minskar, samtidigt som antalet svenskar som vill adoptera ökar, enligt  Adoptionscentrum.

Jag har funderat lite över barn på sista tiden. Hur barn kommer in i mitt liv. Hur jag upplevt att små underbara varelser flyttat in i mitt hjärta. Jag har inga egna barn. Trots det har jag otroligt starka band till flera små krabater i min omgivning. Jag vet inte om jag kommer att få biologiska barn i mitt liv, men barnlös kommer jag definitivt aldrig att vara. Jag är gudmor till två barn. Vi står varandra nära och dessa juveler finns hela tiden med i mitt liv och i mina framtidsplaner.

Barn kommer in i våra liv på olika sätt.

Jag känner en familj som har några hundar. De strövar omkring helt fritt på gården och är vänner med familjens barn, höns, katter och hästar. En av hundarna heter Lilla Gumman Lena. Hon kallas för Lillan. Hon är en new foundlandshund. Lillan är inte liten.
 

Det här är inte Lillan, men en av hennes släktingar...

Bilden är hämtad från www.vovve.net

Ni som följt mig under några veckor har nog inte missat att jag drabbats av en originellt besvärlig öroninflammation som krävt ett antal sorters mediciner... Jag äter fortfarande medicin och är inte helt bra än. En av medicinerna har den tröttsamma biverkningen att orsaka sömnsvårigheter. I natt somnade jag inte förrän kl 7. I morse, alltså. Tröttsamt.

Vad göra?

Under ett antal dagar nu har jag tillbringat tiden med några killar som verkligen är kontraster till varandra:

En är homosexuell, en är homofob.

En är ishockeyspelare och en är sångare.

En dricker vin varje dag, ibland direkt efter frukost och en skakar på huvudet när den andre tar sitt "förmiddagsvin".

En gör kalkyler över vad som är mest kostnads- och tidseffektivt av att köpa färdigmat eller laga egen och en lagar mat för ett helt kompani varje dag, ifall han skulle få tillfälle att bjuda fler på mat.

En lever passionerat och en lever diciplinerat.

Och jag har äran att lära känna båda.

Jo... Jag vill bara säga det att för alla som tycker om att sova på morgonen så finns det ändå möjlighet att ta del av morgonandakterna på SR P1 närsomhelst på dygnet under 30 dagar sedan programmet sändes! Ingen fara på taket, alltså...

Så, njut av era sovmorgnar nu, bloggare!

Under en lång tid nu har jag längtat efter en ny hund. Av någon anledning återkommer tankarna till rasen grand danois. Någon som har erfarenhet av den rasen?





Bilden är hämtad från www.vovve.net.

...blir jag glad av!

Idag har jag pratat med en människa som arbetar på Tele2:s kundtjänst. Hon var bra. Sånt gör mig glad. :D

Nästa vecka smäller det!

Då är det Susanne Dahl som står för morgonandakterna på SR P1! Jag har hört hennes morgonandakter tidigare och jag kan verkligen rekommendera dem!!! Hon har kloka tankar och en perfekt radioröst, tycker jag.  Varm och mjuk som bomull.

Haha! Hon vann!!!!!!

Årets kvinnliga idrottare blev Anna-Carin Olofsson!


Grattis ACO! Det här är du verkligen värd, efter alla år i skidspåret och på skjutvallen!!!

Tänk så underligt det är att leva med en sorg. Sorg finns i så många olika dimensioner och storlekar. Förluster av olika mått. Ändå verkar sorgens process ha samma mönster.

En klok kvinna sa en gång till mig att sorgen är som en trasmatta, med olika nyanser och olika bredd på ränderna. Ibland är det flera olika nyanser på rad, sen, plötsligt, blir det flera riktigt mörka ränder efter varandra. Det är då, när man befinner sig bland de mörka ränderna som man kan behöva ett ljus, något som påminner om de ljusa ränderna som varit och som kan ge hopp om att fler sådana kommer, så småningom.

Med tiden bleknar de mörka partierna. De blir inte lika smärtsamma att möta.

Och under färden längs trasmattan kanske man får hålla någon i hand, någon som bär Ljuset och är det vikarierande hoppet...

Imorgon är det en stor dag för en hel del människor runt om i Sverige. Det är en dag då Svenska kyrkan låter viga nya diakon- och prästkandidater. Trots att det inte är jag själv som vigs blir jag alldeles berörd de gånger jag är med och firar vigningsgudstjänsten. Det rycker tag i den innersta hjärtenerven. Stort. Och svårt att beskriva.

En stor dag.



Tänder ett ljus, så här kvällen innan.



                

Så har jag gjort det igen... bort mig, alltså... För er som inte visste det tidigare så skulle man kunna kalla mig för Sveriges mest erfarna KLANTSKALLE... Osmidigheten personifierad... Så känns det nu i alla fall. Men ni bloggläsare är välkomna att göra en egen bedömning efter att ha läst vad jag lyckats med idag. :

I samtal med "PK2", som jag verkligen  g ä r n a  vill behålla god relation till lyckades jag med detta:

1. Jag (som just pratat med PK2 om PK2:s bok, som PK2 själv skrivit och som jag kommer att få tillfälle att läsa i vår) lyckades med konsten att låta bli att använda hjärnan och kläckte ur mig att jag eldat upp en fruktansvärt urjobbig, plågsam och tråkig bok i jul.

Om man säger så här: Jag gjorde INTE succé.....

Den arma stackars människan såg helt förtvivlad ut och undrade hur det skulle gå för den egna boken. -Men Blyger!!!! Man FÅR INTE bränna böcker!!!! sa PK2 med skärpa i rösten.

Jag kände mig hemsk.


2. Jag gjorde narr av den omskrivne läkaren som gav mig fel medicin för några veckor sedan. Jag uttryckte min ilska över att vederbörande är med i reportage i dagstidningar angående sin forskning som han bedriver vid sidan av arbetet. Jag menade att det verkar som att hans intresse för forskningen går ut över patienterna (som får t.ex drygt en minuts läkartid istället för  (15) 20 minuter som man betalat för ), men att det, i media, ser ut som att han är så fantasktisk som håller på med sin "märkvärdiga" forskning....

Strax efter denna del av samtalet övergick vi till att prata om hur PK2:s framtida arbete ser ut... -Jag ska forska, svarade PK2.

Ridå.

Hej bloggfolket!

Jag har en sån här blåbärsfråga (bloggblåbär som jag är) : Hur gör man med länkar till andras bloggar? Ska man fråga om lov innan man länkar eller? De enda jag vågat mig på att länka är två tomtar jag känner...

Hur tycker ni?

God natt!

Det tog 40 minuter i kötid, sedan kom jag fram. Jag tror det var Sjukvårdsrådgivningens trevligaste, bästa personal jag fick prata med. Hon hade en helt perfekt röst för sitt arbete. Så där mjuk, utan att vara mesig. Verkade lyhörd och handlingskraftig.

TACK OCH LOV FÖR HENNE! Kanske jag får hjälp nu! Jag sitter och väntar nu, medan hon ringer öronspecialist på sjukhuset.

Oj! Nu kom hon tillbaka i luren. AKuttid hos dr. Det är tydligen inte så bra att jag inte hör något... Får se vad det blir av det här...

SjukVårdsRådgivningen.... 1177....

"Du är placerad i kö och har köplats nummer 12. Du behåller din plats i kön......Vi tar emot ditt samtal så fort vi kan....Det är fortfarande kö, vi arbetar så fort vi kan för att det ska bli din tur....du är placerad i kö och har köplats nummer 11. Du behåller din plats i kön...."

Jag behöver hjälp och råd. Finns det någon bloggande sjukvårdsrådgivare som är ledig idag? Någon som vill extraknäcka...?

Ja, man vet ju aldrig... Jag lånade bilen av en vän över julhelgen, eller rättare sagt; jag var bilvakt.... ;-) Problemet var bara det att när jag nu skulle lämna tillbaka bilen så var jag förkyld.... en vandrande smitthärd... Ja, kanske du tänker, hur farligt är det med lite förkylning?.... Jo, det beror på omständigheterna. Själv valde jag att in i det sista vänta med att lämna tillbaka bilen, för att risken för smitta skulle vara så liten som möjligt. Min goda vän bilägaren stödde mig i beslutet, kan man säga. När tiden var inne för återlämnandet så hade jag med mig en flaska handdesinfektion som jag lånat från jobbet. Spritade in ratten, handtaget, blinkersspaken, växelspaken och nyckeln.

Vad gör man inte för att rädda de svenska skidskyttarnas hälsa och tävlingssäsong....

:-)



Så skyll inte på mig nu, om det inte går bra! :D

Julen innehöll en hel del trevligheter med! Inte alls bara sjukdom som mitt tidigare inlägg kanske ger sken av...

Jag har så många härliga varelser i mitt liv! Både stora och små personer och djur i olika former. Det är något speciellt med mig och små varelser. Djur, barn och jag kommer bra överens, på något vis. Under julhelgen, innan jag blev sjuk, hann jag träffa mina båda gudsöner och leka och busa. Å vad jag tycker om dem! De har verkligen egna platser i mitt hjärta! 

Andra som också har egna platser i mitt hjärta är en underbar, lurvig golden retriver och dennes lillmatte! Ja, deras föräldrar/ägare går verkligen inte av för hackor de heller, men det är något speciellt med de små...

På gården där min mamma och bonuspappa bor har det flyttat in en ny lurvtuss. Jag tror att tanken är att hon ska vara sällskap till familjens minsting, men än har vi inte slutat hoppas på att hon även ska ta över vår gamla gentlemans arbetsuppgifter, nu när han börjar bli gammal... Vi får hoppas att jr blir en duktig råttjägare! ;-)

I somras när jag var på semester i hembygden så var systers familj med. Inklusive den krullige hunden. Han, den krullige, bröt benet på ett så olyckligt vis att han varit sjukskriven hela hösten! Har metallskenor inopererade i benet numera... Han fick en yllestrumpa av mig i julklapp, så han inte ska frysa där skenorna sitter. :-) Hittills har det inte funnits behov av strumpan, eftersom det bara är så varmt och slaskigt ute... Nu är den krullige återställd i benet och kan leka med sina kompisar igen.

Precis innan jag skulle åka hem från julfirandet träffade jag den prickiga hundflickan. Hon är så otroligt kelig! Hon passade så bra i den nya halsduken som hon fått i julklapp!

Känns bra att jag hann träffa alla mina små kompisar! På köpet fick jag även alla trevliga ägare/föräldrar/släktingar/vänner, så där slog jag verkligen flera flugor i en och samma smäll! Jag träffade gamla arbetskamrater, kurskompisar, kyrk- och körvänner, familj, släkt och gamla grannar. Jag la märke till att vår släkt expanderar en del just nu. Släkten har varit stor under hela min livstid, men nu börjar det bli så att vi kusiner pratar om att vi borde ha en släkttavla framme varje jul och påsk när vi ses så alla kan lära sig vem som hör till vem... i år fattades några familjer, så vi var "bara" 34 stycken på julafton....

Så jag har haft en fin jul. Det var bara efter julen som det brakade ihop...

Nu är det dags för en "krya-på-mig-glass" tror jag.

Jag vissnade under julen...

Massor, massor, massor av feber och hosta, halsont och snor under många dagar. Sen, när jag väl började svalna och kom ut ur feberdimmorna, ja, då kom den mest aggressiva öroninflammtionen och attackerade mig!!!!!! Nu har jag ingen hörsel på ena örat... Balansen är dålig och smärtan från örat  spred sig i förrgår till halsen och käken, så jag kunde varken tugga eller öppna munnen så pass att jag kunde borsta tänderna... Snörvel och snyft!

Eländes eländes elände!!! All denna tid som skulle vara rekreation och kraftsamling blev istället en fullkomlig energitömning! Och nu sätter allt igång igen! Ekorrhjulet börjar snurra och alla krav och måsten börjar göra sig påminda. Host host. Snörvel.

Jag är vissen.